Den kvällen sitter jag, Ahmed och hans kompis och fikar när det plötsligt dyker upp 4-5 killar. Efter nån minut knackar det på dörren. En kille på kanske 45 år dyker upp med 3 minderåriga tjejer. Ahmeds kompis säger åt mig att om jag säger ett endaste knyst så ska jag få se på saker. Ahmed hör detta men tittar på mig och nickar. Killarna är mellan 30-45 år alltså. Och tjejerna...ja svårt att säga för jag fick inte prata med dem. Dörren till sovrummet stängdes. Och jag och Ahmed sitter utanför. Jag frågar Ahmed vad som pågår och han säger att vi inte kan prata just nu.

Jag sitter i soffan hela tiden. Efter ca 1 timme kommer alla ut. Även tjejerna.
Men de ser inte så skärskilt påverkade ut. Utan mest glada. De går ut och ser att killarna räcker ut något i belöning.

Alla killar försvinner. Förutom Ahmed och Ahmeds kompis. De pratar och småbråkar på persiska. Sedan vänder de sig mot mig. Jag får inget säga och säger jag något så kan det bli farligt säger de. Jag är tyst. Men jag är lite rädd. Jag börjar fundera vad som pågår. En kväll får jag fruktansvärt ont i magen. Min mobil är mystiskt borta och jag vill bara ligga ner och dö. Ahmed tar mig till sjukhuset där jag läggs in. Inget fel hittas och Ahmed får raseriutbrott eftersom det är manliga läkare som undersöker mig här och där. Till sist blir han utkastad från undersökningsrummet. Han blir ännu argare. Mamma och pappa som inte fått tag på mig på 4 dagar har gjort en polisanmälan. Jag är efterlyst. Men den tas bort då jag ringer upp mamma från sjukhuset.

Månaderna går. Ahmed träffar mina föräldrar som är helt emot båtar förhållande. Jag går på kalas och träffar en "vän" som jag inte träffat på ett tag. I detta skedet har jag gjort slut med Ahmed för att jag hittade hasch i fickorna på honom. Jag och min "vän" pratar...vi har ett förflutet men vi gör inget.

Jag reser tillbaka till skolan. Jag och Ahmed återförenas. Ahmed har nu en lägenhet. Efter en tid säger Ahmed att det är onödigt att jag går i skolan. Jag kunde ju vara hemma istället. Ta det lugnt och bara slappa. Jag går med på det? Mamma och pappa vet dock inte att jag slutat skolan.

När Ahmed är i skolan så får inte jag gå ut för honom. För han är "orolig". Jag får bara gå ut med honom.
Jag får inte heller träffa mina vänner som undrar vad som pågår. De försöker prata med Ahmed och han säger att vi inte kan ha kontakt för de försöker "förstöra" vårt förhållande.

Jag blir mer och mer instängd. Vi handlar tillsammans, vi åker till hans mamma, äter ute osv. ALLTID tillsammans. Men här och nu börjar bråken.

Ahmed kan ex. bli väldigt arg om jag går "fel". Dvs att om jag går före honom så ser han ut som en hund och går jag efter honom så är jag lat och långsam. Handlar vi så blir Ahmed sur på mig. Pratar jag med mina föräldrar så blir Ahmed sur. Vad jag än gör så blir Ahmed sur. Jag vet inte varför men jag bara accepterar det....på något sätt.

Sommaren närmar sig och jag planerar att åka till min "väns" familj. För jag har varit där några somrar och jag älskar det. Men jag får inte åka för Ahmed. Om inte han får följa med. Så jag åker inte. Istället spenderar jag nästan hela sommaren hos hans mamma. Och passar Ahmeds lillebror.

Jag vet inte varför jag gick med på allt men på något sätt kändes det så tomt inombords. Jag brydde mig liksom inte. Jag trodde att det var fel på mig kanske. Det jag kommer ihåg är att jag tänkte att jag skulle förändras så att Ahmed inte behövde blir stressad...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter tjat och diskussion så går jag med på att flytta närmare mina föräldrar. Min pappa + några släktingar hjälper till. Vi flyttar in i en väldigt fin lägenhet som ligger på ett av de finaste områdena i kommunen. 3 rum + kök, 80 kvadrat. B...

Jag har, som de flesta förstått haft huvudansvaret över barnen. Jag har matat, tröstat, bärt och vaggat mina barn till sömns. Samtidigt har jag även fått uppleva de mest spännande och roliga tiderna i mina barns uppväxt. Ahmed deltog också i en d...

Du är en hora Du är världens fulaste som finns Faan vad du är fet Du gör fel mat Din mat är äcklig Du får inte gå ut Du får inte ringa(han har tagit min telefon) Dina vänner är skit Din familj är skit Alltså ibland kan man tro att du är ...

Ja, som sagt så skrev jag ju att det kanske finns nån annan som just nu lever i ett misshandelsföhållande, eller någon som tagit sig ur det hela, kanske känner igen sig i det som jag beskriver. När man blivit slagen, förnedrad eller blivit psykisk...

Det finns minnen som är så starka. Så starka att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dem. Kanske en dag, men just nu, tre år senare är de starka minnena lika starka. Man förtränger det som har hänt och så ligger det någonstans i bakhuvudet...