Nåja, jag stannar. Kan man fatta?! Varför stannar jag? Svar: för att jag skäms...

Det är ganska lugnt i perioder sådär...bråk har vi flera stycken i veckan och ca 1gång på två veckor leder detta till fysisk våld. Psykiskt våld lever jag med dagligen.

Oftast är det psykiska värre än det fysiska för mig...även om det är otroligt kränkande när han kör med sina metoder.

Han har t.o.m skrivit en lista på vad jag absolut inte får göra..

* gå ut, utan lov
* baka en massa grejer
* laga soppa, för det är inte mättande..exempelvis.

Sen finns det ju osynliga regler liksom.

Alltså det finns perioder då det är lugnt på en del fronter. Analsex har han helt slutat med. Eftersom han såg skadorna jag fick. Örfilar får jag då och då...de värre smällarna blir mer och mer sällan.

Men det psykiska fortsätter. Fast då tror ju jag att det inte någon fara. Inte farligt att bli kallad en massa saker. Som ex att jag är fruktansvärt ful och äcklig. Går vi på stan och han ser en snygg tjej så kan han flörta med henne. Säga till mig att titta vilken fin tjej. Att han önskar att jag kunde se ut så. Sen kommer det perioder då jag är världens finaste och sötaste. Han överöser mig med massa presenter.

År 2007-2008 passerar. Inga värre bråk förutom typ då ibland om jag gjort något väldigt, väldigt dumt. Ex. Kommit försent eller nåt.

År 2008 flyttar även min bror till oss. Samma år får jag ett missfall och jag blir gravid med våran andra dotter.

Sjukt att jag är gravid, jag vet. Men jag är så glad över graviditeten och vårat förhållande tycks bli bättre och bättre. Han är liksom mera vänlig nu..faktiskt. Han beter sig normalt även om han fortfarande är väldigt aggressiv. Han spenderar lite mer tid med Sahra också. Tar ut henne så jag får vila, och ser till att serva mig på alla sätt.

PANG...så ändras allt. Plötsligt får jag veta i vecka 11 att han troligen varit otrogen. Jag för ett himla liv. Jag släpper alla spärrar och blir helt vansinnig. Jag är fortfarande chockad. Vad hände mig egentligen.
Jag blir så arg så jag spottar honom i ansiktet, svär och härjar på alla sätt. Här har jag försökt förlåta honom för det som hänt och hoppats på att han skall förändras men icke!

Svaret jag får från Ahmed är ingenting. Han är helt förstummad först. Sen börjar han böla. Säga förlåt och allt. Och så får jag höra att det är mitt fel. För han får heeeela tiden serva mig och han har haft så mycket i huvudet. Suck. Jag förlåter honom men säger att jag skall flytta. Kollar på lägenheter men det blir till ingenting. Egentligen är lägenheten jag bor i, min. Men tyvärr så har han tagit kopia på nyckeln så han kan komma in när han vill. Nu har vi jobbigt nån månad såhär. Men nu säger han att ska nån flytta så är det jag.

Jag söker lägenhet men det ändras snabbt. Plötsligt har jag blivit en hora igen..enligt Ahmed. Jag sätter mina barns liv på spel om jag flyttar. De kommer att bli vilda tonåringar som knullar runt...precis som deras mamma. Och på något sätt så tror jag på honom. Jag vet ju att jag inte är en hora men jag börjar fundera på om det faktiskt är så att jag bidragit till allt. Vi bli sams och allt är som vanligt.

Graviditeten är helt ok. Orkar ganska bra med allt. Får inte mycket hjälp längre men det funkar.

Det blir ett kalas i november och jag träffar en vän i samband med det. Då faller allt ihop. För jag tänker på hur mitt liv kunnat vara.

Jag har känslor fortfarande som jag inte borde ha. Min vän känner ju inte samma sak och vi pratar inte ens om sådant då. Bara om hur det går i livet osv.

Men när jag kommer hem så blir jag ledsen. Jag kunde ha ett annat liv. Och nu menar jag inte tillsammans med min vän utan över huvudtaget för jag börjar inse att bråk från det förflutna gjort att jag gjort mina val. Valen att sticka hemifrån. Inte lita på min familj osv. Inte lita på någon.

Nåja. Jag gråter väldigt mycket under närmsta dagarna. Ber till Gud om det mest omöjliga som finns.

Sen glömmer jag allt..

Min mage blir allt större. Vi har en väldigt lugn tillvaro hemma utan bråk. Det är bara min brorsa som jag måste hålla ett öga på lite extra. Jag sköter ju hemmet mest. Sen får jag hjälp av Ahmed med att ex hämta Sahra från förskolan eller handla saker hem. Ibland kan han t.o.m dammsuga.
Bråk kan uppstå för att det är stök hemma ex. Eller enligt honom så är det stökigt om ex det ligger disk i diskhon. Han måste vara en person som har världens städmani faktiskt. Han är riktigt bakterierädd.

Magen växer. Ahmed börjar dra sig mer och mer hemifrån. Det är skönt för jag orkar inte med småtjafs och att man måste redogöra varenda eviga sak.

Jag går själv på ultraljud. Har med mig Sahra. Ahmed hinner inte.
Jag köper själv alla babykläder med sparpengarna som mystiskt minskat.

Jag köper själv alla tillbehör som kan tänkas bär babyn kommit ut. Det är en livlig babys kan jag säga. Vaken på nätterna och så sover den på dagen. Jag är beroende av honung och mango. Sjukt. Men jag doppar mangoskivor i honung...
Nog om det.

Det känns som att Ahmed inte alls glädjs över graviditeten. Han vill inte alls engagera sig. Han klappar inte mig om magen. Han ger mig ingen närhet över huvudtaget. Bara då han är kåt efter att ha tittat på porrfilm.

Han och min bror är mystiska. Jag ser dem knappt....

Forts följer

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter tjat och diskussion så går jag med på att flytta närmare mina föräldrar. Min pappa + några släktingar hjälper till. Vi flyttar in i en väldigt fin lägenhet som ligger på ett av de finaste områdena i kommunen. 3 rum + kök, 80 kvadrat. B...

Jag har, som de flesta förstått haft huvudansvaret över barnen. Jag har matat, tröstat, bärt och vaggat mina barn till sömns. Samtidigt har jag även fått uppleva de mest spännande och roliga tiderna i mina barns uppväxt. Ahmed deltog också i en d...

Du är en hora Du är världens fulaste som finns Faan vad du är fet Du gör fel mat Din mat är äcklig Du får inte gå ut Du får inte ringa(han har tagit min telefon) Dina vänner är skit Din familj är skit Alltså ibland kan man tro att du är ...

Ja, som sagt så skrev jag ju att det kanske finns nån annan som just nu lever i ett misshandelsföhållande, eller någon som tagit sig ur det hela, kanske känner igen sig i det som jag beskriver. När man blivit slagen, förnedrad eller blivit psykisk...

Det finns minnen som är så starka. Så starka att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dem. Kanske en dag, men just nu, tre år senare är de starka minnena lika starka. Man förtränger det som har hänt och så ligger det någonstans i bakhuvudet...