Jag känner mig faktiskt väldigt ensam. Jag har några vänner som kommer förbi då och då. När Ahmed inte är hemma. De orkar inte med honom helt enkelt. Kan berätta att han t.o.m blottat sig för två av dem.

Jag är i slutet av graviditeten, typ vecka 30 och jag får göra allt själv. Jag får hämta Sahra. Jag får städa. Läkaren får jag besöka själv. Även en gång fick jag gå till läkaren med väldigt dålig syn för att han bar så trött. Jag hade tydligen fått så mycket vätska i kroppen så det hade påverkat synen. Jag stannade på sjukhuset ett par dagar med Sahra med mig. Det tyckte läkaren var väldigt underligt så socialen kopplades in. En bekant skrev massa skit om mig och Ahmed och om några andra bekanta på internet i höstas så vi väntade på rättegång.

Ja, tjejen blev dömd eftersom alla bevis låg på papper framför näsan på domaren. Tydligen hade hon gjort en massa andra del saker också. Och dessutom inte dykt upp på några rättegångar förut så det var ett himla liv i rättssalen. Skönt var att jag knappt behövde säga något. Bara ge ett papper så var det klart.

Det var tungt att vara ensam gravid, med en 3.5 åring och med en man som inte brydde sig ett dugg om sitt kommande barn. Tur att Sahra var et så lugnt barn. Men det var så jobbigt. Svettades som en gris för minsta lilla. Svullna fötter och händer. Sen var det bara att vända ryggen till när ens sambo kommer hem full och vill ha sex. "Vänd dig om för jag ska kn*lla dig". Tacka och ta emot typ. Små örfilar om jag inte ex ville suga av honom. Han bråkade inte så mycket om det utan gav upp ibland. Undrar om det berodde på att jag var gravid eller vad det var frågan om. Medkänsla? Knappast. För jag fick höra hur fruktansvärt FET jag blivit. Hur ful och äcklig jag var. Jag såg ut som ett stort svin som gravid. Så ful så han knappt ville titta på mig. Men den fysiska misshandeln lät han bli om man inte räknar med örfilar eller nyp.

Slutet av graviditen var verkligen tuff. Från vecka 37 väntade jag på att förlossningen skulle starta och i vecka 40 + 2 startade den.

"Inte gnälla nu, brorsan kommer snart". Ahmeds bror Hassan kom med rusande fart och frågade om han skulle ringa 112. Han var komiskt nervös och orolig. Han stannade hemma med Sahra då vi åkte in.

Vi kommer in och jag skriker. Jag måste ha bedövning men det funkar inte. Narkosläkaren som skall lägga sprutan får inte till det. Lustgasen funkar inte heller så jag får pinas. 2009/03/31 23:32(tror jag), föds en liten flicka med mörkt hår precis som sin syster. Hon gråter knappt utan tittar på mig med undrande blick och gör en massa roliga miner.

Ahmed vill inte ta i henne utan säger bara "jaja shhhh" när babysen blir ledsen.

Hon får namnet Isabella. Ahmed vill inte hjälpa till med att väga och mäta henne så jag får snällt stiga upp. Jag har fött barn för under 30 minuter sen och får stiga upp och hjälpa till. Barnmorskan blir arg på Ahmed och de tjafsar. Ahmed knäpper kort på mig då jag står där nyförlöst. Tur ser jag inte helt borta ut men det känns hårt i hjärtat. För hon är så fin. Hur kan man inte vilja ta hand om henne?

Sen tvingar barnmorskan Ahmed att sätta sig i gungstolen med Isabella i famn. Sen hjälper hon mig till duschen. Jag tror att jag skall svimma av all smärta då de har sytt mig. Barnmorskan klär på mig medan jag försöker stoppa att allt blod rinner ner för mina ben igen och så får jag rullstol.

Jag, Ahmed och Isabella skickad upp till Bb. Efter 15-30 minuter så vill Ahmed hem.

Isabella är orolig på natten. Jag går runt och runt i flera timmar och till sist kommer en skötare och tar Isabella för jag är helt slut. Jag sover ett par timmar tills jag väcks av Ahmed som har Sahra med sig. Han dumpar Sahra hos mig och sticker ut "en snabbis".

Sahra är överlycklig. Hon petar, springer, hoppar och grejar med Isabella så det är mycket att hålla koll på. Ahmed kommer tillbaka. Så säger han att jag måste komma hem.

Sjuksystern tkr att jag skall stanna en natt till för stygnens skull men Ahmed säger nej. Skall jag stanna så får jag ha Sahra hos mig också. Men det går ju inte, säger sjuksystern, så jag får snällt åka hem.

Hemma så börjar det. Ahmed går runt och runt och ser helt förbannad ut alltså. När Isabella och Sahra sover så frågar jag vad problemet är. Då har tydligen jag uteslutit honom från bebisen och mig. Förhören börjar och denna gång är han ARG! Jag försöker sammarbeta för barnen sover och jag orkar verkligen inte.

Han river i mig och hotar mig. Kallar mig egoist och hora. Jag är ful, fet och äcklig.

Så kommer han fram och tvingar av mig kläderna. "Jag vill inte! Jag har ont, jag blöder, jag är sydd och jag har NYSS fött barn...snälla vad som helst. Jag suger av dig eller gör nåt annat som du vill men jag vill verkligen INTE ha sex. Man får inte det". Men det hjälper inte.

Han tvingar ner mig på rygg och kör på. Det tar fruktansvärt ont. Stygnen lossnar och jag spricker och börjar blöda väldigt mycket.
Han bara fortsätter tills han är klar.

Jag slutar inte blöda under natten så på morgonen tar jag, Sahra och bebisen taxi till sjukhuset. De syr mig och undrar hur det är möjligt.

Jag VILL ju berätta men det är så pinsamt.

Jag kommer hem tillbaka. Är helt sjukt ledsen men samtidigt glad. För barnen är så fina.

Ahmed lovar att inte ha sex förrän jag är redo. Jag äter starka tabletter.
Får ingen hjälp och det gör FÖR ONT att amma Isabella. Hon vet inte alls hur hon skall göra. Försöker ge henne nappflaska men Ahmed drar bort den och säger att jag skall amma. Hans barn skall minsann inte äta fabrikatsmat.

Jag har ammat och lyfter upp Isabella. Och så spyr hon. BLOD! BLOD överallt och Ahmed är inte hemma. Jag ringer 112 och Ahmed rusar hem. Väl på sjukhuset får jag veta att jag har sår på brösten och att jag absolut inte får amma nu. Istället får jag pumpa...det är jobbigt för det gör ont också. Och det tar så lång tid så det känns som att det enda jag gör är att pumpa mjölk. Jag måste stanna över natten. Denna gång stannar Ahmed med Sahra...
Vi är där ett par dagar och sen går det bra...

Forts följer

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter tjat och diskussion så går jag med på att flytta närmare mina föräldrar. Min pappa + några släktingar hjälper till. Vi flyttar in i en väldigt fin lägenhet som ligger på ett av de finaste områdena i kommunen. 3 rum + kök, 80 kvadrat. B...

Jag har, som de flesta förstått haft huvudansvaret över barnen. Jag har matat, tröstat, bärt och vaggat mina barn till sömns. Samtidigt har jag även fått uppleva de mest spännande och roliga tiderna i mina barns uppväxt. Ahmed deltog också i en d...

Du är en hora Du är världens fulaste som finns Faan vad du är fet Du gör fel mat Din mat är äcklig Du får inte gå ut Du får inte ringa(han har tagit min telefon) Dina vänner är skit Din familj är skit Alltså ibland kan man tro att du är ...

Ja, som sagt så skrev jag ju att det kanske finns nån annan som just nu lever i ett misshandelsföhållande, eller någon som tagit sig ur det hela, kanske känner igen sig i det som jag beskriver. När man blivit slagen, förnedrad eller blivit psykisk...

Det finns minnen som är så starka. Så starka att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dem. Kanske en dag, men just nu, tre år senare är de starka minnena lika starka. Man förtränger det som har hänt och så ligger det någonstans i bakhuvudet...