Efter tjat och diskussion så går jag med på att flytta närmare mina föräldrar.

Min pappa + några släktingar hjälper till.

Vi flyttar in i en väldigt fin lägenhet som ligger på ett av de finaste områdena i kommunen.

3 rum + kök, 80 kvadrat. Bastu. Stor balkong och natur runt om.

Mamma kommer hem och hjälper till att sätta i ordning saker.

Jag är ändå rätt positiv till flytten. Nära mina föräldrar och mina barn kan bygga upp en relation med min släkt.

Mitt och Ahmeds förhållande är ju inte tipptopp men han verkar ha lugnat sig...ett tag iaf.

Sen börjar det vanliga. Han blir svartsjuk för att jag spenderar så mycket tid med min mamma. Jag är där för mycket tydligen...så jag lugnar ner mig och försöker besöka henne då han är på jobbet.

Vill jag inte diskutera kl 01 på natten så väcker han barnen genom att sätta tv:n på högsta volym. Vill jag inte ha sex så har han det ändå. Han tar min telefon och mitt bankkort för att säkerställa sig om att jag inte kan ringa någon eller åka bort. Jag får helt enkelt vara hemma.

Jag försöker göra nyttig mat men det är också fel. Soppa är för magert. Plättar smakar inte bra. Så jag försöker göra mat som han gillar.

Jag ska inte baka för det är onödigt. Vem äter så mycket sött?, frågar han.

Det som jag tycker han gör mitt liv enklare är ex. att han går ut med barnen exempelvis 2 timmar ibland så jag kan städa. Detta händer kanske en gång på två månader. Annars är han inte så intresserad av att vara med barnen.

Plötsligt börjar pengar försvinna...jag har sparat ganska mycket åt barnen men de pengarna är borta. Han går på casino och säger att det är för att han skall kunna skaffa affärskontakter.

Sen får jag jobb. Nångång i oktober 2010 kanske...

Jag jobbar 06 - 14 och under tiden är Ahmed tvungen till att vara hemma med barnen då de inte fått förskoleplats än. Sahra får börja nån timma per vecka då hon har rätt till det.

Oftast går dagarna bra. Han åker runt med barnen. Besöker mitt jobb typ varje dag då jag jobbar. Men barnen är ledsna då jag kommer hem och klänger på mig vartannat. De äter bara snabbmat varje dag...

Det går nån vecka då jag tycker att det funkar även om det finns mycket som inte är riktigt rätt. Men sen blir det Stop.

En dag kommer jag hem då Isabella kommer krypande och Sahra gråter och klagar på att hon har magont. Jag möter dem i hallen till ytterdörren. Jag frågar vad som har hänt och då berättar Sahra att hon bara har fått frukost. Kl är 14 nånting och hon vaknade kl 06. Frukost åt hon vid sju och hade då bara fått i sig en macka. Isabella är jätte ledsen och jag tar upp henne i famnen och frågar Ahmed vad det är frågan om. Han flinar och säger att det inte är så farligt och Isabella har inte heller ätit något. Hon har inte ens druckit välling säger han.

Jag ser då att hon har en flaska med välling men när jag kollar närmare så är det flaskan jag gjorde i ordning kl 19 förra kvällen. Undra på att hon inte drack det. Men Ahmed bara flinar och frågar hur han skall veta allting.

Då säger jag att jag inte orkar längre. Jag orkar inte med detta mer. Och skickar in en ansökan om förskoleplats till Isabella också.

Det blir världens liv och jag är världens sämsta mamma tycker Ahmed. Jag är så hemsk som ska skicka Isabella till förskolan då hon inte ens är ett år.

Han slutar tjafsa nån timma men så fort barnen har lagt sig så börjar samma faderulla.

Denna gång blir jag så arg då han sätter igång så jag säger att det är slut. Jag orkar inte ha förhållande med någon som skall bete sig på det viset.
Men jag skulle inte ha sagt det.
Ahmed blir så arg så han tar stryptag på mig och slänger in mig i skötbordet. Tyvärr får Sahra vittna det hela och hon springer fram och slår Ahmed och skriker "låt mamma vara, låt mamma vara" och sparkar och skriker åt honom. Han slutar och så säger han att vi inte får gå ut. Och så åker han iväg och försvinner ett par dagar....

Forts följer

Jag har, som de flesta förstått haft huvudansvaret över barnen.
Jag har matat, tröstat, bärt och vaggat mina barn till sömns. Samtidigt har jag även fått uppleva de mest spännande och roliga tiderna i mina barns uppväxt.

Ahmed deltog också i en del. Men det var då det inte var jobbigt. När barnen sov dåligt eller när barnen var sjuka så fick jag bara höra att han inte tänkte ta hand om barnen, för att det var mitt ansvar och mitt val att ha barn.

Han har aldrig velat försöka lösa problem då ex. Barnen har varit gnälliga. Utan han har istället lämnat hemmet och stängt in mig som varit trött och knappt sovit något.

När Sahra hade över 10 öroninflammationer under det första året så var det jag som fick gå runt med en ledsen bebis om nätterna och dagarna. Det var jag som såg till att hon fick sin medicin.

Han tyckte helt enkelt att det var mitt ansvar.

Nu är Sahra 8 år och Isabella 4 år. De har träffat Ahmed 2 gånger under en treåraperiod. Och detta har alltså varit under 4-5 timmar.

Han har ringt. Men ofta skitit i och ringa. Inte hört av sig på 4 månader exempelvis och sedan plötsligt så visar han intresse igen.

Han lovar saker till barnen som han inte håller. De blir ledsna och jag får ta smällen. Barnen blir oroliga och ledsna.

Hur löser jag ett sådant problem?

Jag har försökt förklara att antingen håller man kontakten och håller sina löften eller så låter man bli och över huvudtaget ha kontakt. Men nej, han säger då att jag hindrar dem från att ha kontakt?!

Jag tycker det är konstigt att det inte finns en lag som säger att man inte kan manipulera barnet på detta vis.
För det är manipulering...

Hur kan en förälder bara komma och gå hur den vill, och sedan komma tillbaka för att gå ur barnets liv igen?