Ja, det går ett tag. Jag och Ahmed kommer överens. Vi blir tillsammans igen. Jag har känslor för Ahmed. Men inte de rätta. Kanske mera att han är en trygghet för mig. Jag intalar mig själv att felet är mitt. Att det är jag som gör fel. Men Ahmed är väldigt lugn nuförtiden. Vi bråkar i princip aldrig.

Så kommer oktober. Månaden då jag blir gravid. Vi har oskyddat samlag och Ahmed köper dagen efter piller och dessa ger han till mig och berättar hur jag skall ta dem. Jag läser även på paketet och ser att han har rätt. Två piller samtidigt. Jag sväljer dem.

Efter bara någon vecka börjar det. Illamående. Jag är trött och mensen är två dagar försenad...

Jag bokar tid på mödravården för att göra ett graviditetstest. Jag sitter där med en sjuksyster som lägger testet precis framför mig och tillsammans väntar vi på resultatet. Ett streck kommer upp...och så kommer det andra som visar att jag är gravid. Jag får världens chock. Börjar gråta och vet ej vart jag ska ta vägen. Ska jag bli mamma? Vad ska alla säga? Sjuksystern lugnar mig och ger mig informationsblad om abort. Nej, abort kan jag inte göra...

Jag går till skolan även om jag är helt slut. ALLA i klassen vänder sig om. Ahmed tittar fundersamt och jag nickar så att han skall förstå att jag är gravid.

På rasten kommer alla fram. Ahmed har nämligen berättar för alla att jag skulle ta ett graviditetstest...och alla vet nu att jag är gravid. Ahmeds kompis kommer fram och säger att jag borde gör abort för Ahmed vill INTE ha barnet. Jag blir sårad för jag känner att abort är samma som mord. Hur kan han berätta allt åt alla? Mina vänner stöttar mig och nu har även lärarna fått veta.

Jag blir kallad till lärarrummet. Där frågar de om det är sant. Jag säger ja med gråten i halsen och så bokar dem in mig på ett socmöte som går bra. Jag verkar mogen säger de. Men de är oroliga för hur det ska funka med Ahmed...

Jag och Ahmed pratar. Ahmed vill inte ha barnet. Han säger att barnet är mitt ansvar och att jag själv får uppfostra barnet. Men att han ändå vill vara med när det växer. Men han vill inte ta något som helst ansvar.

Veckorna går. Jag kan inte äta något annat förutom äpplen mellan vecka 7-15. Jag spyr, spyr och spyr.

I vecka 12 berättar jag åt mina föräldrar som blir vansinniga. Vi åker ner för att prata med dom. Ahmed säger att jag vill ha barnet men inte han och att barnet är mitt ansvar.
Mamma, pappa och pappas fru skäller på Ahmed och frågar vad han tänker. De frågar också vad jag tänker och säger att jag måste, MÅSTE göra abort. Men jag vägrar.

Graviditeten går väl rätt ok. Ganska tungt att bära. Jag är trots allt bara 17 år men det funkar. Åker på pappas bröllop på sommaren där alla stirrar och tycker synd om mig. Min vän är också där. "Tänk att du ska bli mamma", säger han. Ahmed är svartsjuk mot allt. Surar när jag pratar med manliga bekanta och släkt.

Så kommer dagen.
Då min äldsta dotter föds. Förlossningen går inte alls som jag ville eftersom ingen smärtlindring fungerar. Jag ligger där och min lilla, unga kropp skall krysta ut en 3.5 kilos klump. Men det går bra. Ahmed gråter. Amningen funkar från första sekund och vi har fått en fantastisk nyfiken dotter med kolsvart hår.
Vi stannar på bb i en vecka.

Ahmed tar hand om vår dotter, Sahra. Han är väldigt snäll och överbeskyddande. Han tycker att jag håller henne fel men efter ett tag lugnar han sig. Vi flyttar till en större lägenhet. 4 rum + kök. En trivsam radhuslägenhet. Efter 1 månad börjar det. Ahmed är ALDRIG hemma. Jag är alltid ensam. Låst ute på landet där inte ens bussar går. Det enda nöjet jag har är att handla. Jag trivs med min dotter men känner mig ensam. Jag får inte träffa några vänner för Ahmed. Jag skall hållas hemma säger han. Och jag lyder...jag vet ej varför. Kanske för att hålla ihop min familj?
Eller så är det för att jag är rädd för att mista min dotter på en månad. Eftersom Ahmed hittat på att jag tar överdos av allergitabletter och sagt detta till en kurator på skolan vi gick på.

Jag går veta av en vän, att Ahmed spenderar sin lediga tid på ett café i en annan stad med sina vänner. De sitter där och de flörtar med massa tjejer.
Får även veta att Ahmed och en sva mina vänner hånglat. Jag får veta att Ahmed rökt hasch. Men ändå stannar jag. Varför? Jag vet inte. Men jag hade faktiskt ingen annan...jag hade bara min dotter.

Ahmed installerar en diskmaskin. Men han installerar den fel. Så varje gång jag skall använda den så får jag en stöt. Säger det till Ahmed som säger att han inte har tid och att det inte är farligt. Till sist vågar jag inte ha min dotter i famnen i närheten av diskmaskinen.

Ahmed börjar också kontrollera hur mycket pengar jag använder. Han kontrollerar hur mycket jag äter. Jag är för fet. Jag väger ju 58kg, ca 3 månader efter vår dotters födelse. Jag har gått ner alltså 15kg på tre månader. Så jag bantar. Väger 52kg som minst. Det är väl helt ok tycker Ahmed och jag försöker allt för att inte se ful ut. För att Ahmed skall vara nöjd. Jag vet inte varför.

Hela den tid vi bodde i lägenhet var jag ensam. Ahmed studerade på dagarna. På kvällarna var han med sina vänner för att han behövde "egen tid". Behövde jag hjälp så sa han "det var du som ville ha barnet, inte jag". Så fick jag sköta det själv vilket gick bra men när man inte ens kan duscha ifred så blir det ganska tungt. Här någonstans börjar jag bli väldigt nere. Jag känner mig totalt beroende av Ahmed. Känns som att jag inte har någon annan förutom honom och min dotter!