Jag känner mig faktiskt väldigt ensam. Jag har några vänner som kommer förbi då och då. När Ahmed inte är hemma. De orkar inte med honom helt enkelt. Kan berätta att han t.o.m blottat sig för två av dem.

Jag är i slutet av graviditeten, typ vecka 30 och jag får göra allt själv. Jag får hämta Sahra. Jag får städa. Läkaren får jag besöka själv. Även en gång fick jag gå till läkaren med väldigt dålig syn för att han bar så trött. Jag hade tydligen fått så mycket vätska i kroppen så det hade påverkat synen. Jag stannade på sjukhuset ett par dagar med Sahra med mig. Det tyckte läkaren var väldigt underligt så socialen kopplades in. En bekant skrev massa skit om mig och Ahmed och om några andra bekanta på internet i höstas så vi väntade på rättegång.

Ja, tjejen blev dömd eftersom alla bevis låg på papper framför näsan på domaren. Tydligen hade hon gjort en massa andra del saker också. Och dessutom inte dykt upp på några rättegångar förut så det var ett himla liv i rättssalen. Skönt var att jag knappt behövde säga något. Bara ge ett papper så var det klart.

Det var tungt att vara ensam gravid, med en 3.5 åring och med en man som inte brydde sig ett dugg om sitt kommande barn. Tur att Sahra var et så lugnt barn. Men det var så jobbigt. Svettades som en gris för minsta lilla. Svullna fötter och händer. Sen var det bara att vända ryggen till när ens sambo kommer hem full och vill ha sex. "Vänd dig om för jag ska kn*lla dig". Tacka och ta emot typ. Små örfilar om jag inte ex ville suga av honom. Han bråkade inte så mycket om det utan gav upp ibland. Undrar om det berodde på att jag var gravid eller vad det var frågan om. Medkänsla? Knappast. För jag fick höra hur fruktansvärt FET jag blivit. Hur ful och äcklig jag var. Jag såg ut som ett stort svin som gravid. Så ful så han knappt ville titta på mig. Men den fysiska misshandeln lät han bli om man inte räknar med örfilar eller nyp.

Slutet av graviditen var verkligen tuff. Från vecka 37 väntade jag på att förlossningen skulle starta och i vecka 40 + 2 startade den.

"Inte gnälla nu, brorsan kommer snart". Ahmeds bror Hassan kom med rusande fart och frågade om han skulle ringa 112. Han var komiskt nervös och orolig. Han stannade hemma med Sahra då vi åkte in.

Vi kommer in och jag skriker. Jag måste ha bedövning men det funkar inte. Narkosläkaren som skall lägga sprutan får inte till det. Lustgasen funkar inte heller så jag får pinas. 2009/03/31 23:32(tror jag), föds en liten flicka med mörkt hår precis som sin syster. Hon gråter knappt utan tittar på mig med undrande blick och gör en massa roliga miner.

Ahmed vill inte ta i henne utan säger bara "jaja shhhh" när babysen blir ledsen.

Hon får namnet Isabella. Ahmed vill inte hjälpa till med att väga och mäta henne så jag får snällt stiga upp. Jag har fött barn för under 30 minuter sen och får stiga upp och hjälpa till. Barnmorskan blir arg på Ahmed och de tjafsar. Ahmed knäpper kort på mig då jag står där nyförlöst. Tur ser jag inte helt borta ut men det känns hårt i hjärtat. För hon är så fin. Hur kan man inte vilja ta hand om henne?

Sen tvingar barnmorskan Ahmed att sätta sig i gungstolen med Isabella i famn. Sen hjälper hon mig till duschen. Jag tror att jag skall svimma av all smärta då de har sytt mig. Barnmorskan klär på mig medan jag försöker stoppa att allt blod rinner ner för mina ben igen och så får jag rullstol.

Jag, Ahmed och Isabella skickad upp till Bb. Efter 15-30 minuter så vill Ahmed hem.

Isabella är orolig på natten. Jag går runt och runt i flera timmar och till sist kommer en skötare och tar Isabella för jag är helt slut. Jag sover ett par timmar tills jag väcks av Ahmed som har Sahra med sig. Han dumpar Sahra hos mig och sticker ut "en snabbis".

Sahra är överlycklig. Hon petar, springer, hoppar och grejar med Isabella så det är mycket att hålla koll på. Ahmed kommer tillbaka. Så säger han att jag måste komma hem.

Sjuksystern tkr att jag skall stanna en natt till för stygnens skull men Ahmed säger nej. Skall jag stanna så får jag ha Sahra hos mig också. Men det går ju inte, säger sjuksystern, så jag får snällt åka hem.

Hemma så börjar det. Ahmed går runt och runt och ser helt förbannad ut alltså. När Isabella och Sahra sover så frågar jag vad problemet är. Då har tydligen jag uteslutit honom från bebisen och mig. Förhören börjar och denna gång är han ARG! Jag försöker sammarbeta för barnen sover och jag orkar verkligen inte.

Han river i mig och hotar mig. Kallar mig egoist och hora. Jag är ful, fet och äcklig.

Så kommer han fram och tvingar av mig kläderna. "Jag vill inte! Jag har ont, jag blöder, jag är sydd och jag har NYSS fött barn...snälla vad som helst. Jag suger av dig eller gör nåt annat som du vill men jag vill verkligen INTE ha sex. Man får inte det". Men det hjälper inte.

Han tvingar ner mig på rygg och kör på. Det tar fruktansvärt ont. Stygnen lossnar och jag spricker och börjar blöda väldigt mycket.
Han bara fortsätter tills han är klar.

Jag slutar inte blöda under natten så på morgonen tar jag, Sahra och bebisen taxi till sjukhuset. De syr mig och undrar hur det är möjligt.

Jag VILL ju berätta men det är så pinsamt.

Jag kommer hem tillbaka. Är helt sjukt ledsen men samtidigt glad. För barnen är så fina.

Ahmed lovar att inte ha sex förrän jag är redo. Jag äter starka tabletter.
Får ingen hjälp och det gör FÖR ONT att amma Isabella. Hon vet inte alls hur hon skall göra. Försöker ge henne nappflaska men Ahmed drar bort den och säger att jag skall amma. Hans barn skall minsann inte äta fabrikatsmat.

Jag har ammat och lyfter upp Isabella. Och så spyr hon. BLOD! BLOD överallt och Ahmed är inte hemma. Jag ringer 112 och Ahmed rusar hem. Väl på sjukhuset får jag veta att jag har sår på brösten och att jag absolut inte får amma nu. Istället får jag pumpa...det är jobbigt för det gör ont också. Och det tar så lång tid så det känns som att det enda jag gör är att pumpa mjölk. Jag måste stanna över natten. Denna gång stannar Ahmed med Sahra...
Vi är där ett par dagar och sen går det bra...

Forts följer

Nåja, jag stannar. Kan man fatta?! Varför stannar jag? Svar: för att jag skäms...

Det är ganska lugnt i perioder sådär...bråk har vi flera stycken i veckan och ca 1gång på två veckor leder detta till fysisk våld. Psykiskt våld lever jag med dagligen.

Oftast är det psykiska värre än det fysiska för mig...även om det är otroligt kränkande när han kör med sina metoder.

Han har t.o.m skrivit en lista på vad jag absolut inte får göra..

* gå ut, utan lov
* baka en massa grejer
* laga soppa, för det är inte mättande..exempelvis.

Sen finns det ju osynliga regler liksom.

Alltså det finns perioder då det är lugnt på en del fronter. Analsex har han helt slutat med. Eftersom han såg skadorna jag fick. Örfilar får jag då och då...de värre smällarna blir mer och mer sällan.

Men det psykiska fortsätter. Fast då tror ju jag att det inte någon fara. Inte farligt att bli kallad en massa saker. Som ex att jag är fruktansvärt ful och äcklig. Går vi på stan och han ser en snygg tjej så kan han flörta med henne. Säga till mig att titta vilken fin tjej. Att han önskar att jag kunde se ut så. Sen kommer det perioder då jag är världens finaste och sötaste. Han överöser mig med massa presenter.

År 2007-2008 passerar. Inga värre bråk förutom typ då ibland om jag gjort något väldigt, väldigt dumt. Ex. Kommit försent eller nåt.

År 2008 flyttar även min bror till oss. Samma år får jag ett missfall och jag blir gravid med våran andra dotter.

Sjukt att jag är gravid, jag vet. Men jag är så glad över graviditeten och vårat förhållande tycks bli bättre och bättre. Han är liksom mera vänlig nu..faktiskt. Han beter sig normalt även om han fortfarande är väldigt aggressiv. Han spenderar lite mer tid med Sahra också. Tar ut henne så jag får vila, och ser till att serva mig på alla sätt.

PANG...så ändras allt. Plötsligt får jag veta i vecka 11 att han troligen varit otrogen. Jag för ett himla liv. Jag släpper alla spärrar och blir helt vansinnig. Jag är fortfarande chockad. Vad hände mig egentligen.
Jag blir så arg så jag spottar honom i ansiktet, svär och härjar på alla sätt. Här har jag försökt förlåta honom för det som hänt och hoppats på att han skall förändras men icke!

Svaret jag får från Ahmed är ingenting. Han är helt förstummad först. Sen börjar han böla. Säga förlåt och allt. Och så får jag höra att det är mitt fel. För han får heeeela tiden serva mig och han har haft så mycket i huvudet. Suck. Jag förlåter honom men säger att jag skall flytta. Kollar på lägenheter men det blir till ingenting. Egentligen är lägenheten jag bor i, min. Men tyvärr så har han tagit kopia på nyckeln så han kan komma in när han vill. Nu har vi jobbigt nån månad såhär. Men nu säger han att ska nån flytta så är det jag.

Jag söker lägenhet men det ändras snabbt. Plötsligt har jag blivit en hora igen..enligt Ahmed. Jag sätter mina barns liv på spel om jag flyttar. De kommer att bli vilda tonåringar som knullar runt...precis som deras mamma. Och på något sätt så tror jag på honom. Jag vet ju att jag inte är en hora men jag börjar fundera på om det faktiskt är så att jag bidragit till allt. Vi bli sams och allt är som vanligt.

Graviditeten är helt ok. Orkar ganska bra med allt. Får inte mycket hjälp längre men det funkar.

Det blir ett kalas i november och jag träffar en vän i samband med det. Då faller allt ihop. För jag tänker på hur mitt liv kunnat vara.

Jag har känslor fortfarande som jag inte borde ha. Min vän känner ju inte samma sak och vi pratar inte ens om sådant då. Bara om hur det går i livet osv.

Men när jag kommer hem så blir jag ledsen. Jag kunde ha ett annat liv. Och nu menar jag inte tillsammans med min vän utan över huvudtaget för jag börjar inse att bråk från det förflutna gjort att jag gjort mina val. Valen att sticka hemifrån. Inte lita på min familj osv. Inte lita på någon.

Nåja. Jag gråter väldigt mycket under närmsta dagarna. Ber till Gud om det mest omöjliga som finns.

Sen glömmer jag allt..

Min mage blir allt större. Vi har en väldigt lugn tillvaro hemma utan bråk. Det är bara min brorsa som jag måste hålla ett öga på lite extra. Jag sköter ju hemmet mest. Sen får jag hjälp av Ahmed med att ex hämta Sahra från förskolan eller handla saker hem. Ibland kan han t.o.m dammsuga.
Bråk kan uppstå för att det är stök hemma ex. Eller enligt honom så är det stökigt om ex det ligger disk i diskhon. Han måste vara en person som har världens städmani faktiskt. Han är riktigt bakterierädd.

Magen växer. Ahmed börjar dra sig mer och mer hemifrån. Det är skönt för jag orkar inte med småtjafs och att man måste redogöra varenda eviga sak.

Jag går själv på ultraljud. Har med mig Sahra. Ahmed hinner inte.
Jag köper själv alla babykläder med sparpengarna som mystiskt minskat.

Jag köper själv alla tillbehör som kan tänkas bär babyn kommit ut. Det är en livlig babys kan jag säga. Vaken på nätterna och så sover den på dagen. Jag är beroende av honung och mango. Sjukt. Men jag doppar mangoskivor i honung...
Nog om det.

Det känns som att Ahmed inte alls glädjs över graviditeten. Han vill inte alls engagera sig. Han klappar inte mig om magen. Han ger mig ingen närhet över huvudtaget. Bara då han är kåt efter att ha tittat på porrfilm.

Han och min bror är mystiska. Jag ser dem knappt....

Forts följer