Isabellas första babytid är lätt, men hon har väldigt stark vilja vilket betyder att jag får gå runt med henne i famnen om nätterna för att inte väcka de andra.

Tur som är så har Ahmed börjat vänja sig vid tanken med en till dotter. Ibland avlastar han mig, genom att ta Isabella om nätterna så jag får sova...en stund iaf.

Ahmed har ju startat ett företag som jag var 100% emot. Han kan inte driva ett företag men skiter i och bryr sig inte om hur jag än försöker förklara att ett företag är ett stort ansvar med MASSA pappersarbete.

Med ett lån på 500 000kr, och lite till så går Ahmeds företag i konkurs. Pengarna är mystiskt borta. "Ja men det kostar...allting kostar för mycket. Det är inte mitt fel. Det är faktiskt DITT FEL", får jag höra. Ja, han skyller på att det är mitt fel när det är han som suttit och latat sig. Tittat på porr, rest till Iran, och festat.

Ahmed lugnar sig en period, och tvingar mig inte till något. Han slåss inte. Och han kallar mig inte för fula saker. Men jag får ändå trippa på tå, känns det som.

Ibland är jag SÅ TRÖTT på allt. Och ibland får jag sådana utbrott, så det finns inte. En gång hittade jag ett meddelande från en annan tjej och blir så arg över hela situationen så jag spottar rakt honom i ansiktet. En annan gång kastar jag barnpure' honom i ansiktet efter att han sagt att jag inte kan mata en bebis. Det är fel. Och jag får höra hur hemsk jag var gång på gång. Hemskt, hur jag kan uppföra mig...

Plötsligt får Ahmed idén om att flytta närmare mina föräldrar för att det finns så himla mkt jobb där. Att han kommer att trivas där, jag kommer att trivas där, och barnen kommer att trivas där. Jag är emot tanken. För jag tänker på hur jag skall kunna dölja mitt pinsamma liv för mina föräldrar. Vad skulle de säga om de visste?

kursiv textkursiv text
Jag förstår faktiskt inte varför jag skäms? Varför har jag utsatt mig för sånt? Varför? Varför har jag inte tagit emot hjälp? Varför har jag inte tagit mig ur tidigare och skyddat mina barn? Vad är det för liv jag egentligen hade? VARFÖR?