Efter tjat och diskussion så går jag med på att flytta närmare mina föräldrar.

Min pappa + några släktingar hjälper till.

Vi flyttar in i en väldigt fin lägenhet som ligger på ett av de finaste områdena i kommunen.

3 rum + kök, 80 kvadrat. Bastu. Stor balkong och natur runt om.

Mamma kommer hem och hjälper till att sätta i ordning saker.

Jag är ändå rätt positiv till flytten. Nära mina föräldrar och mina barn kan bygga upp en relation med min släkt.

Mitt och Ahmeds förhållande är ju inte tipptopp men han verkar ha lugnat sig...ett tag iaf.

Sen börjar det vanliga. Han blir svartsjuk för att jag spenderar så mycket tid med min mamma. Jag är där för mycket tydligen...så jag lugnar ner mig och försöker besöka henne då han är på jobbet.

Vill jag inte diskutera kl 01 på natten så väcker han barnen genom att sätta tv:n på högsta volym. Vill jag inte ha sex så har han det ändå. Han tar min telefon och mitt bankkort för att säkerställa sig om att jag inte kan ringa någon eller åka bort. Jag får helt enkelt vara hemma.

Jag försöker göra nyttig mat men det är också fel. Soppa är för magert. Plättar smakar inte bra. Så jag försöker göra mat som han gillar.

Jag ska inte baka för det är onödigt. Vem äter så mycket sött?, frågar han.

Det som jag tycker han gör mitt liv enklare är ex. att han går ut med barnen exempelvis 2 timmar ibland så jag kan städa. Detta händer kanske en gång på två månader. Annars är han inte så intresserad av att vara med barnen.

Plötsligt börjar pengar försvinna...jag har sparat ganska mycket åt barnen men de pengarna är borta. Han går på casino och säger att det är för att han skall kunna skaffa affärskontakter.

Sen får jag jobb. Nångång i oktober 2010 kanske...

Jag jobbar 06 - 14 och under tiden är Ahmed tvungen till att vara hemma med barnen då de inte fått förskoleplats än. Sahra får börja nån timma per vecka då hon har rätt till det.

Oftast går dagarna bra. Han åker runt med barnen. Besöker mitt jobb typ varje dag då jag jobbar. Men barnen är ledsna då jag kommer hem och klänger på mig vartannat. De äter bara snabbmat varje dag...

Det går nån vecka då jag tycker att det funkar även om det finns mycket som inte är riktigt rätt. Men sen blir det Stop.

En dag kommer jag hem då Isabella kommer krypande och Sahra gråter och klagar på att hon har magont. Jag möter dem i hallen till ytterdörren. Jag frågar vad som har hänt och då berättar Sahra att hon bara har fått frukost. Kl är 14 nånting och hon vaknade kl 06. Frukost åt hon vid sju och hade då bara fått i sig en macka. Isabella är jätte ledsen och jag tar upp henne i famnen och frågar Ahmed vad det är frågan om. Han flinar och säger att det inte är så farligt och Isabella har inte heller ätit något. Hon har inte ens druckit välling säger han.

Jag ser då att hon har en flaska med välling men när jag kollar närmare så är det flaskan jag gjorde i ordning kl 19 förra kvällen. Undra på att hon inte drack det. Men Ahmed bara flinar och frågar hur han skall veta allting.

Då säger jag att jag inte orkar längre. Jag orkar inte med detta mer. Och skickar in en ansökan om förskoleplats till Isabella också.

Det blir världens liv och jag är världens sämsta mamma tycker Ahmed. Jag är så hemsk som ska skicka Isabella till förskolan då hon inte ens är ett år.

Han slutar tjafsa nån timma men så fort barnen har lagt sig så börjar samma faderulla.

Denna gång blir jag så arg då han sätter igång så jag säger att det är slut. Jag orkar inte ha förhållande med någon som skall bete sig på det viset.
Men jag skulle inte ha sagt det.
Ahmed blir så arg så han tar stryptag på mig och slänger in mig i skötbordet. Tyvärr får Sahra vittna det hela och hon springer fram och slår Ahmed och skriker "låt mamma vara, låt mamma vara" och sparkar och skriker åt honom. Han slutar och så säger han att vi inte får gå ut. Och så åker han iväg och försvinner ett par dagar....

Forts följer

Jag har, som de flesta förstått haft huvudansvaret över barnen.
Jag har matat, tröstat, bärt och vaggat mina barn till sömns. Samtidigt har jag även fått uppleva de mest spännande och roliga tiderna i mina barns uppväxt.

Ahmed deltog också i en del. Men det var då det inte var jobbigt. När barnen sov dåligt eller när barnen var sjuka så fick jag bara höra att han inte tänkte ta hand om barnen, för att det var mitt ansvar och mitt val att ha barn.

Han har aldrig velat försöka lösa problem då ex. Barnen har varit gnälliga. Utan han har istället lämnat hemmet och stängt in mig som varit trött och knappt sovit något.

När Sahra hade över 10 öroninflammationer under det första året så var det jag som fick gå runt med en ledsen bebis om nätterna och dagarna. Det var jag som såg till att hon fick sin medicin.

Han tyckte helt enkelt att det var mitt ansvar.

Nu är Sahra 8 år och Isabella 4 år. De har träffat Ahmed 2 gånger under en treåraperiod. Och detta har alltså varit under 4-5 timmar.

Han har ringt. Men ofta skitit i och ringa. Inte hört av sig på 4 månader exempelvis och sedan plötsligt så visar han intresse igen.

Han lovar saker till barnen som han inte håller. De blir ledsna och jag får ta smällen. Barnen blir oroliga och ledsna.

Hur löser jag ett sådant problem?

Jag har försökt förklara att antingen håller man kontakten och håller sina löften eller så låter man bli och över huvudtaget ha kontakt. Men nej, han säger då att jag hindrar dem från att ha kontakt?!

Jag tycker det är konstigt att det inte finns en lag som säger att man inte kan manipulera barnet på detta vis.
För det är manipulering...

Hur kan en förälder bara komma och gå hur den vill, och sedan komma tillbaka för att gå ur barnets liv igen?

Du är en hora
Du är världens fulaste som finns
Faan vad du är fet
Du gör fel mat
Din mat är äcklig

Du får inte gå ut
Du får inte ringa(han har tagit min telefon)
Dina vänner är skit
Din familj är skit

Alltså ibland kan man tro att du är en man, för du har så manligt utseende.

Du har fula bröst
Du har fula ögon
Ditt hår är så fult

Jag vill att du ska vara blond
Jag vill att du opererar brösten

Din fitta är äcklig, och jag njuter inte av den. Därför tänker jag ha analsex med dig.

Du är så falsk
Du ljuger

Varför gråter du? Är du ett barn?

Jag förstår varför din familj inte stöttar dig, du är så värdelös

Din mamma och pappa tog inte hand om dig, därför du blev som du blev = H O R A

Jag skall göra ditt liv till ett helvete

Jag knullar andra för att du är så ful

Andra tjejer är normalt

Du måste vara handikappad på något sätt

Du ser ut som att du är cp skadad och du är det men ingen än jag vill säga sanningen

Jag fattar inte hur ful du kan vara...

Ja, som sagt så skrev jag ju att det kanske finns nån annan som just nu lever i ett misshandelsföhållande, eller någon som tagit sig ur det hela, kanske känner igen sig i det som jag beskriver.

När man blivit slagen, förnedrad eller blivit psykiskt misshandlad på något sätt så skäms man.

Man har blivit isolerad, man har inte lika bra kontakt med sin familj som förut, man har knappast någon vän. Man har ingen annan än sig själv och sin partner.

När man blivit slagen eller på annat sätt blivit misshandlad så händer det som är så fruktansvärt konstigt att förstå.

Ens partner ber om förlåtelse de första gångerna. Man känner att man kanske ändå hade en skuld i det hela. För han säger att om jag inte ex. Kommit hem 5 minuter tidigare så skulle han aldrig ha slagit mig. Att han var så orolig. Han spelar alltså ett spel där han är beskyddaren på något sätt. Man känner att han faktiskt var så orolig så att han tappade allt och det var därför han blev arg. Stackarn...han som var så orolig och beskyddande bara. Och så tror man att man också är skyldig. Och så blir allt bra igen.

Det fortsätter såhär ett tag.

Sen kommer steg två. Han ber inte om ursäkt längre för att ha slagit mig. Han har ju matat in i mitt huvud varje gång att jag också är skyldig. Vilket gör att jag automatiskt tänker så. Och han behöver inte ens be om ursäkt. Han har sex med mig. Och tja, jag gör inget.
Här kan jag fortfarande avleda misshandeln genom att böna och be.

Steg tre är när det hela blivit TOTALT ut kontroll. Gråter jag, så blir det värre. Pratar jag fel, så blir det värre, skriker jag så blir det ÄNNU värre, vad jag än gör så blir det värre.
Jag upplever nära döden ögonblick flera gånger. Och jag har varit säker på att jag skall dö, flera gånger.
Här hjälper inget förutom tiden. Om jag tänker tidsmässigt så tog det i slutet av de 2-3 åren med mitt ex, ca 4 timmar för honom att lugna ner sig.

För honom var det en lek i fyra timmar. Jag räknade t.o.m timmarna och varje gång tänkte jag "jamen snart lugnar han nog sig". Ibland hade jag fel. Ibland tog leken längre tid. Ibland tog leken kortare tid men oftast var det runt 4 timmar som han härjade och skrek, revs, våldtog, tvingade mig suga av honom, förhörde mig eller på annat sätt handlade våld mot mig.

Såhär gick det till ibland exempelvis på de flesta förhör :

A: varför var du sen?
Jag: jag var sen fem minuter för att tåget strulade.
A: varför ljuger du? Jag sa att du skulle ha varit hemma kl 14. Inte 14:05. Varför gör du sånt när du vet att jag hatar att du är senat.
Jag: fast tåget var ju sent. Det kan jag inget åt. Jag sprang hem så fort jag kunde.
A: faaan alltså. Först ljuger du och sen tror du att jag inte fattar vad du har gjort. Såg du snygga pojkar där som gjorde att du blev senat.
Jag: nej
A: du är så pinsam. Du ljuger och sen att du försöker med massa killar. Tror du att du är snygg? Dom tycker inte du är snygg. Dom vill bara knulla fitta och därför dom vill knulla dig.
Jag: jag har inte tittat åt nån kille. Jag var bara försenad.
A: din jävla kärring...ljuger du för mig?

Han tar tag i min haka och stirrar mig i ögonen två cm från mitt ansikte.

Jag: NEJ. Jag har inte varit otrogen, försöker jag säga mjukt och vänligt.
A: nu du säger sanningen åt mig.
Jag: jag har sagt sanningen.

Han tar mig i håret medan jag skriker, river av mig kläder och sätter sig i soffan och säger åt mig att suga av honom.

Jag suger och mellan varven får jag svara på frågor. Det kan ta ca två timmar. Jag ska vara naken för att ta emot honom och för att jag inte skall kunna rymma. Min telefon och mitt bankkort är borta för länge sedan.

Han har sex med mig. Jag suger av honom och svarar på frågor.
Svarar jag fel så får jag alltid straff. Ex ett åk in i iskall dusch. Ett slag eller en spark. Stryptag. Eller så river han i håret. Nyps. Spottar. Skriker mig rätt i örat.

Detta tar ca 4 timmar...

Hur orkade jag egentligen?

Det finns minnen som är så starka. Så starka att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dem. Kanske en dag, men just nu, tre år senare är de starka minnena lika starka.

Man förtränger det som har hänt och så ligger det någonstans i bakhuvudet tills de plötsligt ploppar upp och man får ett vredesutbrott. Plötsligt förvandlas man från vuxen till ett litet barn i trotsåldern.

Det känns som att ALLT går emot en. Och så går det ut över andra...för att man upplevt något traumatiskt.

Det finns vissa minnen som äcklar en. Det tror jag har gjort att jag har en VÄLDIGT dålig självkänsla. Jag blir liksom aldrig fullständigt nöjd med mig själv eller mitt hem.
Exempelvis bara det att någon praktiskt taget stampat ner på mig. Sagt och upprepat att jag är ful. Matat in massa "hack-ord".

Ibland brukar jag försöka tänka på vad som egentligen hände alla dessa år som jag kastat bort.

Var det något som var bra?
Det är klart det finns saker som var bra. Det konstiga är att även om saker var bra 10% av tiden så väger de så otroligt mycket.

På något sätt "lärde" jag mig att uppskatta de bra sakerna när det var dåligt. Det kändes som...ja, att de bra sakerna var en lön för all smärta, obehag och förnedring jag utsatte mig för.

Jag har tänkt mycket, och tror att många känner igen sig i det som jag tänker beskriva i följande inlägg...

Men först vill jag bara skriva detta, ifall någon läser.

Det som sårar mest. Är när de människor som står en närmast, inte tror på vad man har berättat. Att de tror att man överdriver. Det gör att åtminståne jag inte kan gå vidare. Det känns snarare som om jag fortfarande är i klorna på mitt ex.

Isabellas första babytid är lätt, men hon har väldigt stark vilja vilket betyder att jag får gå runt med henne i famnen om nätterna för att inte väcka de andra.

Tur som är så har Ahmed börjat vänja sig vid tanken med en till dotter. Ibland avlastar han mig, genom att ta Isabella om nätterna så jag får sova...en stund iaf.

Ahmed har ju startat ett företag som jag var 100% emot. Han kan inte driva ett företag men skiter i och bryr sig inte om hur jag än försöker förklara att ett företag är ett stort ansvar med MASSA pappersarbete.

Med ett lån på 500 000kr, och lite till så går Ahmeds företag i konkurs. Pengarna är mystiskt borta. "Ja men det kostar...allting kostar för mycket. Det är inte mitt fel. Det är faktiskt DITT FEL", får jag höra. Ja, han skyller på att det är mitt fel när det är han som suttit och latat sig. Tittat på porr, rest till Iran, och festat.

Ahmed lugnar sig en period, och tvingar mig inte till något. Han slåss inte. Och han kallar mig inte för fula saker. Men jag får ändå trippa på tå, känns det som.

Ibland är jag SÅ TRÖTT på allt. Och ibland får jag sådana utbrott, så det finns inte. En gång hittade jag ett meddelande från en annan tjej och blir så arg över hela situationen så jag spottar rakt honom i ansiktet. En annan gång kastar jag barnpure' honom i ansiktet efter att han sagt att jag inte kan mata en bebis. Det är fel. Och jag får höra hur hemsk jag var gång på gång. Hemskt, hur jag kan uppföra mig...

Plötsligt får Ahmed idén om att flytta närmare mina föräldrar för att det finns så himla mkt jobb där. Att han kommer att trivas där, jag kommer att trivas där, och barnen kommer att trivas där. Jag är emot tanken. För jag tänker på hur jag skall kunna dölja mitt pinsamma liv för mina föräldrar. Vad skulle de säga om de visste?

kursiv textkursiv text
Jag förstår faktiskt inte varför jag skäms? Varför har jag utsatt mig för sånt? Varför? Varför har jag inte tagit emot hjälp? Varför har jag inte tagit mig ur tidigare och skyddat mina barn? Vad är det för liv jag egentligen hade? VARFÖR?

Jag känner mig faktiskt väldigt ensam. Jag har några vänner som kommer förbi då och då. När Ahmed inte är hemma. De orkar inte med honom helt enkelt. Kan berätta att han t.o.m blottat sig för två av dem.

Jag är i slutet av graviditeten, typ vecka 30 och jag får göra allt själv. Jag får hämta Sahra. Jag får städa. Läkaren får jag besöka själv. Även en gång fick jag gå till läkaren med väldigt dålig syn för att han bar så trött. Jag hade tydligen fått så mycket vätska i kroppen så det hade påverkat synen. Jag stannade på sjukhuset ett par dagar med Sahra med mig. Det tyckte läkaren var väldigt underligt så socialen kopplades in. En bekant skrev massa skit om mig och Ahmed och om några andra bekanta på internet i höstas så vi väntade på rättegång.

Ja, tjejen blev dömd eftersom alla bevis låg på papper framför näsan på domaren. Tydligen hade hon gjort en massa andra del saker också. Och dessutom inte dykt upp på några rättegångar förut så det var ett himla liv i rättssalen. Skönt var att jag knappt behövde säga något. Bara ge ett papper så var det klart.

Det var tungt att vara ensam gravid, med en 3.5 åring och med en man som inte brydde sig ett dugg om sitt kommande barn. Tur att Sahra var et så lugnt barn. Men det var så jobbigt. Svettades som en gris för minsta lilla. Svullna fötter och händer. Sen var det bara att vända ryggen till när ens sambo kommer hem full och vill ha sex. "Vänd dig om för jag ska kn*lla dig". Tacka och ta emot typ. Små örfilar om jag inte ex ville suga av honom. Han bråkade inte så mycket om det utan gav upp ibland. Undrar om det berodde på att jag var gravid eller vad det var frågan om. Medkänsla? Knappast. För jag fick höra hur fruktansvärt FET jag blivit. Hur ful och äcklig jag var. Jag såg ut som ett stort svin som gravid. Så ful så han knappt ville titta på mig. Men den fysiska misshandeln lät han bli om man inte räknar med örfilar eller nyp.

Slutet av graviditen var verkligen tuff. Från vecka 37 väntade jag på att förlossningen skulle starta och i vecka 40 + 2 startade den.

"Inte gnälla nu, brorsan kommer snart". Ahmeds bror Hassan kom med rusande fart och frågade om han skulle ringa 112. Han var komiskt nervös och orolig. Han stannade hemma med Sahra då vi åkte in.

Vi kommer in och jag skriker. Jag måste ha bedövning men det funkar inte. Narkosläkaren som skall lägga sprutan får inte till det. Lustgasen funkar inte heller så jag får pinas. 2009/03/31 23:32(tror jag), föds en liten flicka med mörkt hår precis som sin syster. Hon gråter knappt utan tittar på mig med undrande blick och gör en massa roliga miner.

Ahmed vill inte ta i henne utan säger bara "jaja shhhh" när babysen blir ledsen.

Hon får namnet Isabella. Ahmed vill inte hjälpa till med att väga och mäta henne så jag får snällt stiga upp. Jag har fött barn för under 30 minuter sen och får stiga upp och hjälpa till. Barnmorskan blir arg på Ahmed och de tjafsar. Ahmed knäpper kort på mig då jag står där nyförlöst. Tur ser jag inte helt borta ut men det känns hårt i hjärtat. För hon är så fin. Hur kan man inte vilja ta hand om henne?

Sen tvingar barnmorskan Ahmed att sätta sig i gungstolen med Isabella i famn. Sen hjälper hon mig till duschen. Jag tror att jag skall svimma av all smärta då de har sytt mig. Barnmorskan klär på mig medan jag försöker stoppa att allt blod rinner ner för mina ben igen och så får jag rullstol.

Jag, Ahmed och Isabella skickad upp till Bb. Efter 15-30 minuter så vill Ahmed hem.

Isabella är orolig på natten. Jag går runt och runt i flera timmar och till sist kommer en skötare och tar Isabella för jag är helt slut. Jag sover ett par timmar tills jag väcks av Ahmed som har Sahra med sig. Han dumpar Sahra hos mig och sticker ut "en snabbis".

Sahra är överlycklig. Hon petar, springer, hoppar och grejar med Isabella så det är mycket att hålla koll på. Ahmed kommer tillbaka. Så säger han att jag måste komma hem.

Sjuksystern tkr att jag skall stanna en natt till för stygnens skull men Ahmed säger nej. Skall jag stanna så får jag ha Sahra hos mig också. Men det går ju inte, säger sjuksystern, så jag får snällt åka hem.

Hemma så börjar det. Ahmed går runt och runt och ser helt förbannad ut alltså. När Isabella och Sahra sover så frågar jag vad problemet är. Då har tydligen jag uteslutit honom från bebisen och mig. Förhören börjar och denna gång är han ARG! Jag försöker sammarbeta för barnen sover och jag orkar verkligen inte.

Han river i mig och hotar mig. Kallar mig egoist och hora. Jag är ful, fet och äcklig.

Så kommer han fram och tvingar av mig kläderna. "Jag vill inte! Jag har ont, jag blöder, jag är sydd och jag har NYSS fött barn...snälla vad som helst. Jag suger av dig eller gör nåt annat som du vill men jag vill verkligen INTE ha sex. Man får inte det". Men det hjälper inte.

Han tvingar ner mig på rygg och kör på. Det tar fruktansvärt ont. Stygnen lossnar och jag spricker och börjar blöda väldigt mycket.
Han bara fortsätter tills han är klar.

Jag slutar inte blöda under natten så på morgonen tar jag, Sahra och bebisen taxi till sjukhuset. De syr mig och undrar hur det är möjligt.

Jag VILL ju berätta men det är så pinsamt.

Jag kommer hem tillbaka. Är helt sjukt ledsen men samtidigt glad. För barnen är så fina.

Ahmed lovar att inte ha sex förrän jag är redo. Jag äter starka tabletter.
Får ingen hjälp och det gör FÖR ONT att amma Isabella. Hon vet inte alls hur hon skall göra. Försöker ge henne nappflaska men Ahmed drar bort den och säger att jag skall amma. Hans barn skall minsann inte äta fabrikatsmat.

Jag har ammat och lyfter upp Isabella. Och så spyr hon. BLOD! BLOD överallt och Ahmed är inte hemma. Jag ringer 112 och Ahmed rusar hem. Väl på sjukhuset får jag veta att jag har sår på brösten och att jag absolut inte får amma nu. Istället får jag pumpa...det är jobbigt för det gör ont också. Och det tar så lång tid så det känns som att det enda jag gör är att pumpa mjölk. Jag måste stanna över natten. Denna gång stannar Ahmed med Sahra...
Vi är där ett par dagar och sen går det bra...

Forts följer

Nåja, jag stannar. Kan man fatta?! Varför stannar jag? Svar: för att jag skäms...

Det är ganska lugnt i perioder sådär...bråk har vi flera stycken i veckan och ca 1gång på två veckor leder detta till fysisk våld. Psykiskt våld lever jag med dagligen.

Oftast är det psykiska värre än det fysiska för mig...även om det är otroligt kränkande när han kör med sina metoder.

Han har t.o.m skrivit en lista på vad jag absolut inte får göra..

* gå ut, utan lov
* baka en massa grejer
* laga soppa, för det är inte mättande..exempelvis.

Sen finns det ju osynliga regler liksom.

Alltså det finns perioder då det är lugnt på en del fronter. Analsex har han helt slutat med. Eftersom han såg skadorna jag fick. Örfilar får jag då och då...de värre smällarna blir mer och mer sällan.

Men det psykiska fortsätter. Fast då tror ju jag att det inte någon fara. Inte farligt att bli kallad en massa saker. Som ex att jag är fruktansvärt ful och äcklig. Går vi på stan och han ser en snygg tjej så kan han flörta med henne. Säga till mig att titta vilken fin tjej. Att han önskar att jag kunde se ut så. Sen kommer det perioder då jag är världens finaste och sötaste. Han överöser mig med massa presenter.

År 2007-2008 passerar. Inga värre bråk förutom typ då ibland om jag gjort något väldigt, väldigt dumt. Ex. Kommit försent eller nåt.

År 2008 flyttar även min bror till oss. Samma år får jag ett missfall och jag blir gravid med våran andra dotter.

Sjukt att jag är gravid, jag vet. Men jag är så glad över graviditeten och vårat förhållande tycks bli bättre och bättre. Han är liksom mera vänlig nu..faktiskt. Han beter sig normalt även om han fortfarande är väldigt aggressiv. Han spenderar lite mer tid med Sahra också. Tar ut henne så jag får vila, och ser till att serva mig på alla sätt.

PANG...så ändras allt. Plötsligt får jag veta i vecka 11 att han troligen varit otrogen. Jag för ett himla liv. Jag släpper alla spärrar och blir helt vansinnig. Jag är fortfarande chockad. Vad hände mig egentligen.
Jag blir så arg så jag spottar honom i ansiktet, svär och härjar på alla sätt. Här har jag försökt förlåta honom för det som hänt och hoppats på att han skall förändras men icke!

Svaret jag får från Ahmed är ingenting. Han är helt förstummad först. Sen börjar han böla. Säga förlåt och allt. Och så får jag höra att det är mitt fel. För han får heeeela tiden serva mig och han har haft så mycket i huvudet. Suck. Jag förlåter honom men säger att jag skall flytta. Kollar på lägenheter men det blir till ingenting. Egentligen är lägenheten jag bor i, min. Men tyvärr så har han tagit kopia på nyckeln så han kan komma in när han vill. Nu har vi jobbigt nån månad såhär. Men nu säger han att ska nån flytta så är det jag.

Jag söker lägenhet men det ändras snabbt. Plötsligt har jag blivit en hora igen..enligt Ahmed. Jag sätter mina barns liv på spel om jag flyttar. De kommer att bli vilda tonåringar som knullar runt...precis som deras mamma. Och på något sätt så tror jag på honom. Jag vet ju att jag inte är en hora men jag börjar fundera på om det faktiskt är så att jag bidragit till allt. Vi bli sams och allt är som vanligt.

Graviditeten är helt ok. Orkar ganska bra med allt. Får inte mycket hjälp längre men det funkar.

Det blir ett kalas i november och jag träffar en vän i samband med det. Då faller allt ihop. För jag tänker på hur mitt liv kunnat vara.

Jag har känslor fortfarande som jag inte borde ha. Min vän känner ju inte samma sak och vi pratar inte ens om sådant då. Bara om hur det går i livet osv.

Men när jag kommer hem så blir jag ledsen. Jag kunde ha ett annat liv. Och nu menar jag inte tillsammans med min vän utan över huvudtaget för jag börjar inse att bråk från det förflutna gjort att jag gjort mina val. Valen att sticka hemifrån. Inte lita på min familj osv. Inte lita på någon.

Nåja. Jag gråter väldigt mycket under närmsta dagarna. Ber till Gud om det mest omöjliga som finns.

Sen glömmer jag allt..

Min mage blir allt större. Vi har en väldigt lugn tillvaro hemma utan bråk. Det är bara min brorsa som jag måste hålla ett öga på lite extra. Jag sköter ju hemmet mest. Sen får jag hjälp av Ahmed med att ex hämta Sahra från förskolan eller handla saker hem. Ibland kan han t.o.m dammsuga.
Bråk kan uppstå för att det är stök hemma ex. Eller enligt honom så är det stökigt om ex det ligger disk i diskhon. Han måste vara en person som har världens städmani faktiskt. Han är riktigt bakterierädd.

Magen växer. Ahmed börjar dra sig mer och mer hemifrån. Det är skönt för jag orkar inte med småtjafs och att man måste redogöra varenda eviga sak.

Jag går själv på ultraljud. Har med mig Sahra. Ahmed hinner inte.
Jag köper själv alla babykläder med sparpengarna som mystiskt minskat.

Jag köper själv alla tillbehör som kan tänkas bär babyn kommit ut. Det är en livlig babys kan jag säga. Vaken på nätterna och så sover den på dagen. Jag är beroende av honung och mango. Sjukt. Men jag doppar mangoskivor i honung...
Nog om det.

Det känns som att Ahmed inte alls glädjs över graviditeten. Han vill inte alls engagera sig. Han klappar inte mig om magen. Han ger mig ingen närhet över huvudtaget. Bara då han är kåt efter att ha tittat på porrfilm.

Han och min bror är mystiska. Jag ser dem knappt....

Forts följer