Den där kvällen....ush. Jag behöver inte ens berätta vad som hände. Men det var absolut inte under tvång. Men det ena ledde till det andra. Jag vet. Det är sjukt.

På morgonen vaknar jag av att det rent ut sagt kändes som jag vaknat mitt i en restaurang där det serveras pizza och kebab. Vad är det som händer? Jag smiter till toaletten för att göra mig i ordning.

När jag kommer till köket så steker Ahmed kött...???

Han säger att han gjort frukost åt mig och snällt äter jag det brända torra köttet. Ush! Alltså jag kommer fortfarande ihåg det...hur jag tyckte att det var fullkomligt äckligt. Jag är ganska kräsen vad gäller mat. Men jag äter alltid det jag blir bjuden på.

Efter "frukosten" börjar jag packa ihop mina saker. Ahmed vill följa mig till internatet och vi tar en gång väg som går längs stranden. Hela vägen till internatet för jag höra snyfthistorier om Ahmeds liv i Iran och Afghanistan. Hur han mött talibaner, hur han blivit torterad på koncentrationsläger, hur hans pappa slagit sönder hans morsa som också lever i Finland. Och allt detta tycker jag är hemskt. Det är ju hemskt men nuförtiden vet jag ju knappt vad som är sant. Hans mamma vet jag är stark. Hon tog tag i sitt liv, skilde sig från Ahmeds pappa även om det är mycket, mycket ovanligt att en skilsmässa går igenom där borta om det är kvinnan som vill skilja sig. Orsaken är att kvinnan och barnen räknas som mannens egendom. Alltså har inte kvinnan i vanliga fall något att säga till om. Varför hon fick lov att skilja sig vet jag inte riktigt. Men hon har själv berättat att hon gick till polisen sönderslagen. Och dem tyckte att hennes liv svävade i fara. Dessutom var det oroligt i landet. Vilket kanske också har hjälpt till lite....

Vi kommer fram till internatet. Ahmed vänder hem vid ytterdörren. Jag går in på mitt rum och fixar lite. Träffar inte Ahmed på någon dag. Vi ses då och då på rasterna. Säger "hej" och går vidare med våra egna kompisar.

En kväll. Sitter jag och mina vänner och diskuterar. Det finns nämligen en våldtäktsman på skolan. Efter ett tag får vi fatt på vem det är!!! Han brukar ju gå i våran korridor. Skit alltså. Han har suttit häktad för att ha våldtagit tre olika tjejer varav en gång var en gruppvåldtäkt. Han är vän med casinoägare i en ökänd stad. Och där skedde själva våldtäkten. Tjejerna blev dorgade. De blev filmade och filmen lades ut på internet. Ush! Vi lovar varandra att kolla efter varje kväll att alla mår ok!

En dag...ser jag att Ahmed står och snackar med killen som är en våldtäktsman. Jag ber Ahmed att komma till sidan. Jag frågar om han vet vad killen gjort...ja det vet han. Hans ursäkt är att deras mammor är vänner och enligt deras kultur så kan han inte säga upp bekantskapen men han lovar att han inte har något med hela saken att göra. Jag tror på Ahmed. Killen heter förresten "Email". Vet ej hur det stavas. Men så uttalar man det iaf. Kan berätta att killen blivit utvisad, tror jag. Iaf fick han ett fängelsestraff och efter att han suttit inne så skulle han antagligen bli hemskickad. Hoppas han blivit det.

Jag och Ahmed börjar träffas mera och mera under rasterna. Efter ett tag börjar vi träffas utanför skolan. Ahmed är väldigt beskyddande. Han vet alltid var jag är, ibland väntar han utanför klassrummet. På något sätt känner jag trygghet. En trygghet jag aldrig känns förut. Som att jag äntligen har någon som bryr sig...

Jag är 16 år. Ganska blåögd. Nyss flyttat från mamma och pappa. Bor ca 450 km hemifrån. Jag känner mig krossad för jag har förlorat en "vän" pga av ett löjligt missförstånd.

Hur träffade jag Ahmed?

Jag har bott på internatet i 6 dagar. Lördag den 16(?) augusti 2003, går jag från internatet. Klockan är runt 16-18 på kvällen.

Jag gick för mig själv, på stan. För att se mig omkring. Jag försöker även få någon att köpa cigaretter och försöker även köpa själv men det funkar inte. Det börjar bli sent, så jag går hemåt.

När jag står där vid trafikljusen känner jag av att någon tittar på mig. Och när jag vänder så ser jag honom som jag aldrig träffat förut. Han som förstört HELA MITT LIV. I detta skede vill jag bara skrika att "GÅ BORT!" till mig själv. Men när man är 16 år. Ung, dum och inte har någon erfarenhet så kan det gå väldigt fel. Och det gjorde det. Men sluttjatat om fel osv. Hänt är hänt. Och nu ska jag berätta vad som hände.

När jag står där i trafikljuset och märker av att denna kille, som inte är så kraftigt byggd tittar på mig så blir jag lite rädd. Något inom mig säger att det är fel men jag tittar ändå tillbaka. Känner jag honom?

Ljuset blir grönt och jag börjar ta raska steg men märker snabbt att han förföljer mig. Jag börjar gå fortare och fortare men han försvinner inte. Så jag stannar vid en grill för att få honom att få förbi mig.

Jag stannar och låtsas att jag tittar in i grillen för att köpa nåt när han kommer mot mig och säger "hey, sorry, do you speak swedish?" Och ja jag kan svenska. Han förklarar vad han vill. Han vill inte skrämma mig och han vill inget men han berättar att han sett mig någonstans förut, att han känner mig och undrar vad jag gör ute ensam.

Jag blir förstås lättad. Där kommer jag på att jag sett honom någonstans, han verkar så bekant och snabbt kommer vi på att vi faktiskt går i samma skola. Jag går på restaurang och han går på bilmekaniker.

Vi pratar en stund och han frågar om det är ok, att han röker i min närvaro. Jag säger att jag röker själv så det gör inget. Ahmed heter han och han är 17 år. Jag berättar att jag försökt köpa cigparetter men att det är svårt att få tag på dem. Vips! Så är han inne och köper cigaretter.

Jag funderar hur han kan köpa cigaretter om han är 17 år, men tänker på att han faktiskt ser äldre ut än vad han är så de kanske tror att han är myndig.

Ahmed kommer med cigarettpaketet och jag betalar honom 2€ för ett paket med 10 cigaretter. Blå L&M.

Vi pratar ganska länge. Om skolan. Vad vi heter och varifrån vi kommer. Jag blir lite fundersam då han är så orolig över att jag är ensam i stan utan någon vuxen. Han pratat väldigt bra svenska för att ha bott i Finland i ett år. Jag får veta att han är iransk. Men han verkar ju ganska ok ändå. Beter sig så vänligt. Ung och dum som jag var...

Vi pratar och pratar om allt möjligt. Klockan börjar närma sig 22 nånting. Och han säger att jag nog borde gå hem. Och frågar var jag bor.

Jag vill inte säga till en början men berättar sedan att jag bor på internat.
Ahmed undrar hur jag kommer in för de låser väl dörrarna 21-22 på kvällen? Det visste jag inte ens. Men man kan säkert ringa på för det finns alltid någon där som håller koll på de minderåriga eleverna.

Ahmed säger att jag ska vänta lite, för han skall ringa en kompis som bor där. Han kanske kan släppa in mig.
Men kompisen är inte där och enligt Ahmeds kompis så finns det ingen personal på plats på helgerna.

Skit alltså. Ahmed undrar vart jag ska ta vägen och jag ljuger att jag har en kompis som jag kan gå till. Men Ahmed vill inte att jag skall gå själv. Han föreslår att jag istället skall komma till honom. Han bor precis brevid grillen.

Han säger att om jag ångrar mig så kan jag gå till kompisen. Jag tänker en stund. Och bestämmer mig sedan för att jag går hem till Ahmed. Jag kan ju kolla iaf vad det är för ställe. Vi går ju i samma skola.

Lägenheten ligger på ett fint område. Det är ganska gamla hus men insidan är tydligen renoverad. När vi går upp mot lägenheten vill Ahmed erkänna en sak. Han är inte 17, han är 18 år. Han ville säga det innan jag kommer in till lägenheten och att jag inte behöver vara rädd för han skulle aldrig röra en så ung flicka.

Alltså, jag borde ju ha insett här. Men...

Jag möts av ett rent och väldigt ordningsam hem. En liten trevlig lägenhet. Inte en dammfläck. Vad är detta för kille?

Ahmed säger att jag kan titta runt om jag vill i lugnt och ro för att känna mig trygg så går han ut till balkongen och röker. Jag tittar att ingen annan är i lägenheten. Ingen är där och sen iaktar jag Ahmed. Han verkar väldigt lugn när han sitter där med ryggen mot mig. Men jag är ändå osäker.

Jag går ut och pratar. Vi pratar om allt möjligt och han berättar om sitt hemska liv i Iran. Hur han försvarade mamman från pappan, hur han flydde från Afghanistan till Iran över bergen, hur han överlevde att vara på ett koncentrationsläger där han blev utsatt för tortyr osv. Vad synd om honom tänkte jag säkert. Varför snackar folk så mycket skit om invandrare tänkte jag. Detta verkar ju vara en superbra kille.

Han frågar t.o.m om han får dricka en öl i min närvaro. Självklart är det ok.

Vi går in och han lägger sig i soffan. Han säger att jag inte skall vara orolig. Jag kan lägga mig i sängen och sova om jag vill. Han svär att han inte skall göra nåt medan han öppnar öl efter öl. Men jag vågar inte somna. Jag vågar inte. Jag kommer ihåg att jag i detta skedet undrade vad jag skulle göra. Jag hade ju ingen telefon eftersom pappa inte hann köpa det där simkortet den där kvällen han lämnade mig på internatet. Men jag kan ju inte gå ut heller.

Ahmed sättet igång en film. Vi tittar lite. Jag är så trött så jag kunde svimma men jag måste hålla mig vaken...

Forts följer...

Min terapeut berättade för mig hur jag ska få ut det hela. Börja om från början. Bearbeta alla de där känslorna.

Ja det kan jag väl...men när jag har 7.5 år i ryggsäcken så är det inte så himla lätt. Men jag gör ett försök.

Så den som läser, bara så du vet så kommer allt, del för del, del för del, del för del. Dvs att jag inte kommer att skriva allt på en och samma kväll. Utan jag får ta det som sagt, del för del och försöka få in det i min lilla hjärna att jag faktiskt överlevt något som inte alla upplever...det tar väl en stund,dagar,månader eller år men jag ska klara detta!

28 februari 2010. Skriver jag ett inlägg på familjeliv som kommer att förändra mitt liv. Jag förstår att det är fel. Det är så fel, SÅ FEL mot mina två små barn. Och fel mot mig.

Jag lämnar en narcisst. Jag tar steg för steg och juni 2010 har jag flyttat ut. En vän, en vän som jag idag är gift med. Hjälpte mig ur det hela. Han hjälpte mig att ta det sista steget.

Denna blogg skriver jag endast för att lätta mina känslor. För att få ut allt det där som plågar mig ibland. De där minnena som aldrig försvinner. Att få ut det som jag inte kan prata om.

Jag har fått diagnosen ptsd. Post traumatiskt stress syndrom. Jag vet ju inte än om jag vunnit?! Jag tror inte det. Eftersom att VARJE EVIGA GÅNG, denna karl pratat med mina två små barn så kommer tankarna.
Varje gång jag blir påmind om honom så kommer tankarna. Ibland lyckas jag lägga fokus på annat och ibland inte.

Ibland gråter jag tyst. Gråter i natten medan min man snarkar brevid och försöker gråta in i kudden så att han inte ska vakna. Paniken tar över men när jag väl lugnat mig så vänder jag mig om och håller om min älskade. VARFÖR? Varför blev det inte vi tidigare? Måste jag gå den tuffa vägen för att få dig? VARFÖR?

När min man jobbar, speciellt kvällar så går jag runt som en bomb. Som när som helst kommer att explodera. Det är sjukt jag vet, men för att känna mig lugn så tittar jag i fönstret. Smyger runt. Har persiennerna nerdragna så att jag ändå ser ut. Ifall att. Ifall att han kommer...

Jag ser det framför mig. Jag kan se, hur det skulle vara...om han kom. De där stegen som hörs. Tunga steg av en som bara innehåller hat. Se hans mörka svarta ögon, som ser ut som på ett vilddjur. Det där hånleendet, då han vet att jag är rädd. För det där sättet han rör sig på. Jag ser allt dedär. Jag drömmer allt dedär. Jag är så rädd, faktiskt. Inte ens min egen man vet hur rädd jag är.

Min man...den bästa, som stöttar mig allt. Jag vet inte. Ibland vill jag bara skrika ut åt honom "fattar du inte? Han kommer att komma. Han kommer att komma. FÖR JAG VET!" Men är rädd för att han kanske skulle tycka att jag överdriver...att han är för lat för att söka upp mig.
Kanske är han det? Eller så inte.

Men min blogg får bli en dagbok. En dagbok där jag får försöka berätta vad som hänt. Kanske jag visar bloggen till min man om han vill och om jag tycker att det är lönt...

Nu är det kväll. Och min man jobbar. Gissa vad jag gör...jag överlever. Jag försöker överleva.

Ikväll är det en såndär kväll. Då jag är på spänn HELA TIDEN. Tänk om han kommer? Jag har alla verktyg klara. Nyckel = lås alla innerdörrar
Telefon = 112
Kniv = självförsvar
Sen spring upp till barnen. Ta ner alla barn. Ut genom fönstret vid skötbordet och FLY! Återigen FLYYYY för ditt liv.
Spring S...SPRING...ta med dig E och J...titta inte på mamma. Titta inte bakåt...SPRING bort till grannen...

TYST! Det låter igen...sluta nu! Sluta koncentrera dig på vad du skulle göra när du ska hålla vakt. HALLÅ du kan faktiskt ha missat något här. Släck lampor och gå anonymt till ett fönster. Hmmm är det grannen som körde förbi? Ja det var det. Pusta ut, det är lugnt!

Nu kaffe. Jag känner mig trött. Darrig. Svag. Ledsen. Sönderslagen.

Varför är det så att det inte är slagen som är värst. Utan dedär psykiska? Att se hur nöjd han är då han ser mig bli rädd? Varför? Egentligen borde jag ju vara rädd för han ska slå mig..

Nej, jag är rädd för vad han skulle göra barnen och hur jag reagerar om han dyker upp. Genom att träna, tänka ut olika situationer så förbereder jag mig. Men det går sådär...faktiskt. För varje gång jag bygger upp ett scenario i huvudet så blir jag krossad alltså. Dom där känslorna kommer tillbaka. Dom de känslorna som borde ha begravts för längesedan.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan.
Men det är en OBEHAGLIG känsla.en känsla som ingen annan än den som upplevt känslan vet hur det känns.

Invecklat? Ja, men om man nu måste jämföra med något så tänk dig att någon lägger en giftig hårig spindel eller en giftig orm på dig. Och du vet att om den biter dig så antingen dör du eller så blir du sjuk, VÄLDIGT SJUK. Den biter inte, så länge du inte är rädd. Du får inte bli rädd utan du måste vara lugn och avslappnad. Du måste låta den gå runt över hela din kropp utan att känna rädsla. Och SÅ PANG! DU BLEV RÄDD OCH DU BLEV BITEN! Se djuret i ögonen och se hur den njuter av att ha fått sitt byte.
Ungefär så skulle jag kunna beskriva det. Som jag känner. Just nu...