Jag har duschat klart men jag blöder fortfarande. Det droppar lite ibland. Så fort jag rör mig.

Jag måste titta! Varför blöder jag så mycket? Jag har blödit förut men inte på detta sätt. Jag har inte haft så här ont.

Jag känner efter och får en total CHOCK! Det är bölder, och något buktar ut...HERRE GUD!

Jag tar puder spegeln. Kämpar ner mig på golvet för att se.

I det ögonblicket då jag såg vad som var fel så kan jag säga att jag har hatat min bak. Det är en kroppsdel jag fortfarande skäms för. Som jag helst inte vill bli berörd på. Det är bättre nu. För min nuvarande är väldigt försiktig. Jag vet inte om han märkt något men jag har fortfarande ärr kvar som både känns och syns. Jag besväras inte av det i vardagssituationer men jag skulle aldrig i mitt liv låta någon titta hur det ser ut..för jag skäms. Jag skäms över något som jag inte själv orsakat men det känns som att det ändå är mitt fel..egentligen. För jag borde ha gått.

Det jag fick se i det ögonblicket var en sprickor, och att en del av tarmen "ramlat" ut. Ja, den sista delen av tarmen var utanför.

Jag fick ju panik. Jag ville absolut inte gå till läkare för jag skämdes för mycket för det. Jag vet ju inte alls. Jag borde ju ha stuckit...men den där skammen var total.

Jag ber Ahmed om hjälp. Han säger att jag absolut inte kan gå till läkaren. Vad är jag gör slags kvinna som inte ens klarar av analsex. Jag är ju som en 70 åring...

Han säger att det inte är någon fara alls...

När dottern sover middag så fixar han det.

Han trycker in tarmen på något sätt och genast känns det bättre.

Men jag har ont i flera veckor. Jag har svårt för att göra nr 2. Ja går inte till skolan eller ut överhuvudtaget vilket resulterar i att en vän blir orolig och anmäler socialen. Socialen gör flera besök och frågar om allt är ok. Om jag verkligen inte behöver någon hjälp eller dylikt och om Ahmed verkligen är snäll mot mig?

Men jag är bara tyst.

Jag går ner ganska mycket på dessa veckor. Jag känner mig trygg hemma för där behöver ingen se mig eller veta...

Forts följer

Sahra sover. Jag sitter brevid hennes säng och funderar på vad jag skall göra. Jag har packat ihop en väska som jag bara kan ta snabbt med mig om det skulle bli så...

Sjukt, jag vet. Jag borde ha stuckit vid första slaget och ännu bättre...jag borde sticka nu. Ringa polisen eller vad som helst, men....jag stannar och fasar för mitt liv.

Ahmed kommer in och undrar varför jag dröjer. Han tar min arm och för mig till vardagsrummet.

Där ska jag sitta i en fåtölj. Och han börjar gapa. Hora dit och hora hit. Och så undrar han hur jag skall betala tillbaka? Jag har ju svikit honom. Enligt honom har jag varit otrogen även om vi inte är ihop. För han äger mig tydligen och jag har INGEN rätt att göra så.

Jag börjar gråta. Försöker be om förlåtelse med alla ord jag har och försöker få honom att lugna ner sig så vi kan reda ut det. Men han blir bara mer och mer arg.

Jag skall straffas säger han...på det vidrigaste sätten han kan komma på.

Regel nummer ett : jag får inte gå på toaletten. Utan jag skall förnedras. Han vill se när jag kissar på mig och skäms.

Regel nummer två : jag skall vara naken HELA tiden. Även öppna dörren naken om någon skulle knacka på.

Motvilligt tar jag av mig plagg efter plagg. Min kropp är svullen sen slagen tidigare. Jag skäms så otroligt och får ett panikanfall. Jag lägger mig i fosterställning på golvet medan jag får höra hur värdelös jag är. Jag gråter och hulkar efter luft.

Ahmed tar bilder. Han tar bilder på mig när jag ligger där ihopkurad.
Sen tar han tag mig i håret. Lyfter upp mig och säger åt mig att jag skall sluta tycka synd om mig själv...

Sen sätter han sig i soffan. Tar av sig byxorna och säger att jag skall suga av honom. Jag kryper fram till soffan. Tårarna rinner och jag suger. Han nyper mig på axlarna och tar tag i min näsa och vrider. Jag tror att näsan skall gå av. Ahmed ställer sig upp och säger att han skall röka. Jag måste med så jag inte smiter.

Jag sitter där och försöker få reda på var min telefon kan vara. Hur skall jag lyckas klä på mig och rymma med dottern? Jag kommer aldrig att hinna.

Ahmed kommer in och säger att jag skall ligga på armstödet på soffan så att baken kommer upp i luften.
Han slår mig, spottar på mig och nyps.

Sen säger han att han skall köra mig analt. Så hårt att jag inte kommer att kunna gå på flera veckor.

Han börjar köra och den smärtan jag känner är obeskrivlig...han kör hårt och jag bara gråter för det gör så ont. Jag gör motstånd och försöker komma bort. Men varje gång jag kämpar emot så slår han mig och kör ännu hårdare.

Jag ligger där hjälplös. Jag har så ont. Plötsligt känner jag att något varmt rinner ner...plötsligt skriker Ahmed. "DU BLÖDER...DU BLÖDER" och han blir förtvivlad. Han kommer ur och drar in mig i duschen. Jag gråter inte längre. Det gör så ont så jag inte kan andas. Jag känner hur jag gått sönder. Det svider, bränner och jag kan inte gå. Ahmed drar mig till vardagsrummet.

Vänder mig på rygg och river undan mattan så den inte skall bli kladdig av blodet.

Sen tar han mig vaginalt och kör på.

Jag ligger halvt på rygg. Jag har så ont där bak så jag inte orkar bry mig. Han kör på och kör på...han slutar aldrig.

Han kommer och sprutar över min mage. Han hämtar papper och torkar av mig.

Han lämnar mig på golvet...och går ut för att röka. Han ringer några samtal för jag hör honom prata. Jag ligger fortfarande kvar.

Ahmed kommer in och sätter igång en porrfilm. Jag ligger på det iskalla golvet och svarar på Ahmeds frågor om jag vill bli som dom...som horiga porrstjärnor. Att jag är en hora...en hora...en hora...HORA!

Han kommer fram och river upp mig i håret. Slänger mig på soffan. Vänder mig på magen och så kör han analt. Där någonstans tror jag faktiskt att jag svimmar av smärtan nån sekund. Det var värre än att föda barn kan jag berätta. Och om jag skulle kämpa emot så blir allt värre.

Han kommer i mig efter ett tag. Jag orkar inte bry mig.

In i iskall dusch, ut ur duschen. Ligg på golvet. Svara på frågor. Sug av. Stöna när han säger åt mig. Jag kissar på mig i den iskalla dusch jag gått ut och in ur flera varv. Hånskratt från Ahmed och ord som att jag tydligen är så dålig så jag inte kan hålla mig.

Jag får höra att han pratat med killen jag låg med. Killen hade sagt att jag är den fulaste och äckligaste tjej han någonsin legat med. Att de och många andra killar suttit och skrattat åt mig.

Jag vet inget längre.

Ahmed knullar på mig. Runt kl 4 börjar han tröttna. Han hjälper mig in i duschen. Jag får ta en varm dusch denna gång. Han tvättar av mig.
Jag kan inte röra mig. Jag känner mig äcklad. Av det som hände...men mest av hans ord. Det kanske är som han säger?

När han tvättar mig där bak så utbrister han i gråt. Han skriker "vad har jag gjort! Vad har jag gjort??!!!!."

Jag förstår att något är allvarligt fel. Jag tittar ner och ser hur hela duschgolvet är rött. Det droppar och rinner ner blod för mina ben. Men jag bryr mig inte.

När Ahmed lyckat få tag i en handduk och lagt den mot baken och sköljt golvet från blod så bär han mig till vardagsrummet.

Han klär på mig och sätter en binda åt mig i trosorna. Han vänder mig på sidan, och undrar om jag vill ha dricka. Jag får lite vatten.

Jag ligger på soffan. Ahmed sitter på golvet framför mig och gråter.
"Ser du vad du gör? Du driver mig till vansinne och då gör jag illa dig...förstår du? Jag vill inte såra dig men du svek mig totalt."

Jag börjar grina. Vadå svek? Vi var inte ens ihop. Han har gjort sönder min kropp och nu gråter han?

Ahmed säger att han ångrar sig för fullt. Men att jag borde tänka på vad jag gör.

Han sitter och pratar om hur han älskar mig, och vill ha mig. Men han vet inte om han nånsin kan förlåta mig. Han är så sviken.

Han visar upp bilderna han tagit på mig. OM jag någonsin gör något som sårar honom så skall han sprida dem.

Han tar kopior, sparar på usb, e-post osv,

Jag får panik. Jag skäms såååå himla mkt. Ingen skall nånsin få se mig så förnedrad för på nåt känner jag att de kanske börjar känna samma sak som han gör. De kommer bara att tro honom. Jag har inte ens bevis på något. Ja, dumt eftersom att jag är själva beviset.

Vi somnar och på morgonen vaknar jag av att jag är blöt i byxorna. Jag har så ont så jag får krypa till toaletten. Jag kryper förbi köket och ser att Ahmed sitter där och matar dottern. Dottern tittar fubdersamt och jag fortsätter snabbt till toaletten.

Jag klär av mig och inser att något står VÄLDIGT, VÄLDIGT illa till.
För jag blöder fortfarande. Inte mycket. Men jag blöder.

Byxorna är blodiga, trosorna är helt röda och bindan är helt röd.

Jag vågar inte känna efter utan hoppar i duschen. Jag tror jag skall dö när jag tvättar mig där bak. Det bränner nåt fruktansvärt.

Jag gråter för jag har så ont...forts följer...

Jag ligger under sängen. Hör hur han säger mitt namn och plötsligt tar han tag i min fot. River upp mig med all kraft. Jag tror att min död är kommen. Han tar tag i min arm.
Vrider runt den och släpar mig längs golvet till vardagsrummet. Där inne får jag höra en massa. Att jag är världens sämsta mamma. "Vill du att vår dotter ska bli hora?", "Varför gjorde du det?" "Varför låg du med någon annan?", "du är värd INGENTING din dumma slyna!", "jag skall DÖDA DIG".

Jag låg där på golvet, han rörde mig inte. Men i mitt huvud snurrade bara tankar om hur han skulle döda mig, hade han ett vapen? Skulle det gå snabbt? Min dotter...min lilla dotter...vad skulle hända med henne? Nej, jag ville inte dö!

Ahmed började lugna ner sig. Så berättade han att han bokat ett samtal på socialbyrån. "Vi skall skriva avtal om gemensam vårdnad. Du säger INGENTING. Du skriver på och så går vi ut. Jag har även sagt till dagmamman att ingen av oss två får hämta dottern innan vi har avtalet om gemensam vårdnad!" Jag klär på mig. Ahmed pussar mig på pannan medan jag hulkar efter luft. Han säger att det skall ordna sig.

Vi går in till socialen. Inne i rummet sitter två kvinnor och tittar på mig fundersamt. Jag har trots allt haltat in. Jag har blodspräckt läpp och jag blödde näsblod för en stund sen.

Så börjar de fråga. "Har något hänt laulola? Det är väl inget våld inblandat? Du ser så ledsen ut."

Då börjar jag störtgrina men samlar mig fort då jag ser Ahmeds blick. Jag svarar bara att allt är bra eller något åt det hållet. Socialdamerna vill först inte göra något avtal för de säger sig vara oroliga för min hälsa. Men Ahmed övertygar dem och avtalet skrivs på.

Vi hämtar Sahra. Min lilla, glada flicka som inte har en aning om vad som hänt. Jag vet inte heller. Jag vet inget alls längre.

Väl hemma så verkar inte Ahmed så brydd. Han bara ligger framför tv:n. Jag är mer fundersam. Vad skall jag göra? Hur ska jag sticka? När han sover? Hur?

Vi äter sen middag. Jag äter inget. Jag är tydligen överviktig även om jag väger ynka 54kg.

Sen kommer det värsta. Det är när Sahra skall sova. För jag vet att Ahmed kommer att dra igång något när hon somnat.

Jag tittar på min dotter som sover där och börjar gråta. Är det sista gången jag lagt henne för att sova?

Ju mer tiden går desto tröttare blir jag på allt som Ahmed ställer till med. Nu börjar även pengarna försvinna. Mitt månadssparande är mystiskt borta och Ahmed har strulat till det med en av mina "vänner". Eller han försökte på henne men hon sa nej. Det blev iaf någon puss mellan dem...jag är tydligen inte så brydd eftersom jag fortsätter livet med Ahmed.

Men sen blir jag trött. BVC och socialen har varit på samtal hemma hos oss då en av mina vänner varit orolig för vad som pågår. Hon undrar varför jag aldrig är ute med andra vänner utan bara är hemma hela tiden. Soc och BVC ger sig då Ahmed säger sitt. Att jag är sån som tycker att man skall göra 50/50 i ett hushåll och att jag själv valde att behålla barnet. Att hon är mitt ansvar. Jag bara typ nickar eller nåt.

Tiden går. Fortfarande samma. Ahmed är hemifrån i princip kl 6-23. Aldrig hemma. Men jag trivs som mamma. Sahra är ett lätthanterligt barn som varken skriker eller gnäller i onödan. Dock har hon öroninflammation vilket gör att hon käkar antibiotika varje månad i princip.

Vi flyttar två gånger. Under denna tid har Ahmed slått mig flera gånger. Han har slagit mig tidigare men inte på detta sätt. Det börjar med exempelvis att om jag exempelvis pratar med mamma i telefon på mitt modersmål finska, vilket inte Ahmed förstår, så kan han anklaga mig för att snacka skit om honom eller att vi smider planer eller att min mamma försöker förstöra det för oss.

Om jag nekar, så får jag förklara vad jag sagt. Så får jag förklara igen och om jag inte förklarar precis på samma sätt en gång till så börjar helvetet. Han börjar skrika, slå knytnäven precis brevid mitt ansikte eller på andra sätt försöka låtsas göra mig illa. Säger jag förlåt och säger att han borde lugna sig. Så blir han galen. Försöker jag gå undan så tar han tag i mig. Sätter mig på golvet/stolen/soffan och sätter sig mitt emot mig och kallar mig för hora, fitta, idiot eller andra saker. Han kan ta tag i mitt hår och hålla fast mig. Säger jag att jag vill prata om det senare och går till ett annat rum så blir det värre. Då river han mig i den kroppsdel han får tag på. Ex armen och släpar in mig i vardagsrummet. ALLTID till vardagsrummet. Svarar jag rätt på hans frågor så ljuger jag och får en smäll precis vid revbenen eller i ryggen exempelvis. Svarar jag fel och ljuger så får jag smällar och så skriker han allt vad han kan. När han utför detta så ligger min lilla bebis antingen och sover eller så är hon i rummet brevid och gråter. Medan han skriker försöker jag bara sitta stilla för jag vet att om jag säger ett endaste ord så får jag en smäll. Det enda botemedlet är att sitta blixtstilla och titta honom i ögonen precis som om man lyssnade på varje ord han säger.

När dottern gråtit ett tag så får jag med Ahmeds tillstånd plocka upp henne. Då är han lugn. Men han pratar och kallar mig saker. Det blir lugnare, lugnare och lugnare. Till sist börjar han berätta för mig i lugn ton om varför han var så arg. Att det är mitt fel. Och jag tror på honom. Jag får en kram och så är vi den där lilla mysiga familjen igen. Detta händer 3-4/månad. Jag blir även tvingad till sex. Analsex, suga av honom och så våldtar han mig när han vill. Och det hjälper inte att jag skriker. Han har för hårt tag. Han bara trycker ner mig.

Vi flyttar igen. Dottern är 1 år. Vi flyttar till en ny lägenhet. Jätte fint. Vi bor helt ensamma i huset. Förutom att en bonde bor där då och då. Jag trivs även om Ahmed inte är så mycket hemma. En dag ber jag Ahmed passa vår dotter. För jag vill ha egen tid som jag inte haft på över ett år. Det tycker Ahmed är en utmärkt idé. 1 timme är väl ok för honom men efter lite tjat så får jag upp det till två timmar. Det tar trots allt ca 45 minuter fram och tillbaka till min kompis.

Jag och min vän går ut och shoppar. Det har gått ca 1 timme så börjar Ahmed ringa. Jag missar hans två första samtal. I telefonen för jag förklara varför jag inte svarar. Är jag ute och horar? Han vill prata med min kompis för säkerhets skull. Min kompis försöker förklara att vi bara varit tillsammans en liten stund. Men nej, jag måste hem för att dottern längtar efter mig och att jag är väldigt hemsk om jag inte kommer hem nu för det betyder ju att jag inte svarar på
Min dotters känslor. Min kompis blir besviken...

Bussen är försenad så jag kommer hem Max 15 minuter för sent. Jag öppnar dörren sakta och ber att han skall vara lugn. Kollar in i dotterns rum. Hon sover. När jag stängt dörren och vänder mig om så står Ahmed precis bakom mig. Han tar tag i min arm och släpar mig på golvet in till vardagsrummet. Där får jag förklara om och om igen om resan. Jag ljuger tydligen för han tar tag i min näsa och vrider allt vad han kan. Så får jag den första smällen. Precis vid örat. Och så är det lugnt men jag har ont. Nästa dag är hela kinden uppsvullen, blå och det ser fruktansvärt ut. Ahmed är ledsen och ber om ursäkt.

Ja, vad ska jag säga? Jag vet inte varför jag stannade när han höll på så. Eller varför jag inte stack när jag hade chansen? Jag vet inte. Men en sak vet jag. Jag skämdes nåt fruktansvärt. Alltså en sån skam har jag aldrig varit med om. Och jag hade ju liksom ingen annan att lita på.

Jag och dottern reser ner till söder och firar jul med min familj. Ahmed stannar kvar. När jag kommer tillbaka så är allt inte som det ska. Jag ser att alla vita handdukar på toaletten är smetade med smink.

När jag frågar Ahmed om vad som hänt så får jag som svar att han haft tre tjejer hemma hos sig. Men de hade inte sex. Som tur är så känner jag en av tjejerna. Jag träffar henne ute på stan för en snackis. Hon berättar att Ahmed och dem(minderåriga) druckit i lägenheten. Sen ville han ha sex men det ville inte tjejerna. Då hade han blivit fullständigt galen. Och de hade blivit rädda.

Jag gör slut med Ahmed och tänker på hur fruktansvärt äcklig han är. Jag tänker på hämnd. Och hämnd blir det.

Under denna tid skriver även Ahmed ensam vårdnad till mig. För han vill inte ta ansvar.

Jag får en andra gång, egen tid med en kompis som jag inte kännt skärskilt länge.

Något sjukt händer den kvällen. Min hämnd går i uppfyllelse. Och Ahmed får veta. Jag fattar inte vad jag tänkte på för jag mår fortfarande ILLA när jag tänker på den kvällen.

Vår dotter är SOM TUR ÄR hos dagmamman när Ahmed får veta om min natt.

Hans ögon svartnar. Nu är det allvar och jag får direkt en känsla som säger åt mig att springa för livet. Vi är ju inte ihop men Ahmed tar det väldigt hårt.
Jag tar jackan i hand och försöker sticka ut. Men Ahmed får tag på mig.
Det är tidigt på morgonen. Dottern är hos dagmamman.

Han sliter in mig i lägenheten och river av mig alla kläder. Så börjar det. Sprakar i ryggen. Sparkar på revbenen. Sparkar över hela benen. Slag, spott, och han river mig allt han kan i håret. Han tar tag om min hals och lyfter upp mig. Kör in mig i väggen. Någonstans här så svimmar jag eller så är jag bara låst på något sätt för jag vaknar av att jag är påklädd igen. Jag kikar efter Ahmed. Ser honom inte och tar mig så fort jag kan i alla smärtor till ytterdörren för att komma ut. Ahmed kommer och han ger mog en hård smäll mitt i ansiktet. Jag är utan skor men nappar med mig ett par. Jag knackar på hos bonden men han är inte hemma. Så kommer jag på en familj som vi är vänner med. Jag springer för livet. Det är ganska mörkt. Dottern? Ser att han kör efter mig med bilen. Jag vet inte varför jag inte bara sprang till närmaste hus...men jag valde att springa till familjen jag känner. När jag ser att Ahmed kommer med bilen så hoppar jag ner i ett dike och hoppas på att han inte skulle se mig. Jag kröp hur långt som helst där. Så kommer jag fram till huset men dom är inte där. Dom är inte hemma!

Jag tänker på min dotter. Jag måste till dottern. Jag går via hem för att se om Ahmed är hemma. Det är han inte. Jag kanske kan få tag på min telefon? Jag springer allt vad jag kan och klättrar upp för balkongen för ytterdörren är låst.

Jag smyger...ser min telefon ligga på golvet och tar den. Så hör jag steg ute i trappan. Jag inser att jag inte hinner ut så jag kryper under vår säng.

Aldrig har jag andats så tyst! Jag skakade också för jag hade ju inget annat på mig än en långärmad, byxor och skor. Ute var det hur kallt som helst. Så börjar telefonen vibrera. SKIT. Jag hör hur han går runt för han har hört att det låter. Jag ställer telefonen på golvet brevid sängen. Så att han skall se den och tro att jag tappat den där eller nåt. Han ringer igen och ser telefonen. Men han ser också att någon avbrutit samtalet.

Forts följer...

Ja, det går ett tag. Jag och Ahmed kommer överens. Vi blir tillsammans igen. Jag har känslor för Ahmed. Men inte de rätta. Kanske mera att han är en trygghet för mig. Jag intalar mig själv att felet är mitt. Att det är jag som gör fel. Men Ahmed är väldigt lugn nuförtiden. Vi bråkar i princip aldrig.

Så kommer oktober. Månaden då jag blir gravid. Vi har oskyddat samlag och Ahmed köper dagen efter piller och dessa ger han till mig och berättar hur jag skall ta dem. Jag läser även på paketet och ser att han har rätt. Två piller samtidigt. Jag sväljer dem.

Efter bara någon vecka börjar det. Illamående. Jag är trött och mensen är två dagar försenad...

Jag bokar tid på mödravården för att göra ett graviditetstest. Jag sitter där med en sjuksyster som lägger testet precis framför mig och tillsammans väntar vi på resultatet. Ett streck kommer upp...och så kommer det andra som visar att jag är gravid. Jag får världens chock. Börjar gråta och vet ej vart jag ska ta vägen. Ska jag bli mamma? Vad ska alla säga? Sjuksystern lugnar mig och ger mig informationsblad om abort. Nej, abort kan jag inte göra...

Jag går till skolan även om jag är helt slut. ALLA i klassen vänder sig om. Ahmed tittar fundersamt och jag nickar så att han skall förstå att jag är gravid.

På rasten kommer alla fram. Ahmed har nämligen berättar för alla att jag skulle ta ett graviditetstest...och alla vet nu att jag är gravid. Ahmeds kompis kommer fram och säger att jag borde gör abort för Ahmed vill INTE ha barnet. Jag blir sårad för jag känner att abort är samma som mord. Hur kan han berätta allt åt alla? Mina vänner stöttar mig och nu har även lärarna fått veta.

Jag blir kallad till lärarrummet. Där frågar de om det är sant. Jag säger ja med gråten i halsen och så bokar dem in mig på ett socmöte som går bra. Jag verkar mogen säger de. Men de är oroliga för hur det ska funka med Ahmed...

Jag och Ahmed pratar. Ahmed vill inte ha barnet. Han säger att barnet är mitt ansvar och att jag själv får uppfostra barnet. Men att han ändå vill vara med när det växer. Men han vill inte ta något som helst ansvar.

Veckorna går. Jag kan inte äta något annat förutom äpplen mellan vecka 7-15. Jag spyr, spyr och spyr.

I vecka 12 berättar jag åt mina föräldrar som blir vansinniga. Vi åker ner för att prata med dom. Ahmed säger att jag vill ha barnet men inte han och att barnet är mitt ansvar.
Mamma, pappa och pappas fru skäller på Ahmed och frågar vad han tänker. De frågar också vad jag tänker och säger att jag måste, MÅSTE göra abort. Men jag vägrar.

Graviditeten går väl rätt ok. Ganska tungt att bära. Jag är trots allt bara 17 år men det funkar. Åker på pappas bröllop på sommaren där alla stirrar och tycker synd om mig. Min vän är också där. "Tänk att du ska bli mamma", säger han. Ahmed är svartsjuk mot allt. Surar när jag pratar med manliga bekanta och släkt.

Så kommer dagen.
Då min äldsta dotter föds. Förlossningen går inte alls som jag ville eftersom ingen smärtlindring fungerar. Jag ligger där och min lilla, unga kropp skall krysta ut en 3.5 kilos klump. Men det går bra. Ahmed gråter. Amningen funkar från första sekund och vi har fått en fantastisk nyfiken dotter med kolsvart hår.
Vi stannar på bb i en vecka.

Ahmed tar hand om vår dotter, Sahra. Han är väldigt snäll och överbeskyddande. Han tycker att jag håller henne fel men efter ett tag lugnar han sig. Vi flyttar till en större lägenhet. 4 rum + kök. En trivsam radhuslägenhet. Efter 1 månad börjar det. Ahmed är ALDRIG hemma. Jag är alltid ensam. Låst ute på landet där inte ens bussar går. Det enda nöjet jag har är att handla. Jag trivs med min dotter men känner mig ensam. Jag får inte träffa några vänner för Ahmed. Jag skall hållas hemma säger han. Och jag lyder...jag vet ej varför. Kanske för att hålla ihop min familj?
Eller så är det för att jag är rädd för att mista min dotter på en månad. Eftersom Ahmed hittat på att jag tar överdos av allergitabletter och sagt detta till en kurator på skolan vi gick på.

Jag går veta av en vän, att Ahmed spenderar sin lediga tid på ett café i en annan stad med sina vänner. De sitter där och de flörtar med massa tjejer.
Får även veta att Ahmed och en sva mina vänner hånglat. Jag får veta att Ahmed rökt hasch. Men ändå stannar jag. Varför? Jag vet inte. Men jag hade faktiskt ingen annan...jag hade bara min dotter.

Ahmed installerar en diskmaskin. Men han installerar den fel. Så varje gång jag skall använda den så får jag en stöt. Säger det till Ahmed som säger att han inte har tid och att det inte är farligt. Till sist vågar jag inte ha min dotter i famnen i närheten av diskmaskinen.

Ahmed börjar också kontrollera hur mycket pengar jag använder. Han kontrollerar hur mycket jag äter. Jag är för fet. Jag väger ju 58kg, ca 3 månader efter vår dotters födelse. Jag har gått ner alltså 15kg på tre månader. Så jag bantar. Väger 52kg som minst. Det är väl helt ok tycker Ahmed och jag försöker allt för att inte se ful ut. För att Ahmed skall vara nöjd. Jag vet inte varför.

Hela den tid vi bodde i lägenhet var jag ensam. Ahmed studerade på dagarna. På kvällarna var han med sina vänner för att han behövde "egen tid". Behövde jag hjälp så sa han "det var du som ville ha barnet, inte jag". Så fick jag sköta det själv vilket gick bra men när man inte ens kan duscha ifred så blir det ganska tungt. Här någonstans börjar jag bli väldigt nere. Jag känner mig totalt beroende av Ahmed. Känns som att jag inte har någon annan förutom honom och min dotter!

Det är augusti. Ahmed har slutat sin utbildning som bilmekaniker. Och jag, ja jag slutade skolan flera veckor innan jul.

Ahmed ville att vi skulle gå på folkhögskolan i en kommun som är väldigt liten.

Egentligen skulle vi inte få dela rum eftersom kommunen inte tyckte det var lämpligt med tanke på att jag är minderårig. Jag har varit på ett par möten med dem. Både utan och tillsammans med Ahmed.
De verkar oroliga men jag övertygar dem om att jag själv valt att vara med Ahmed. Han är ju snäll. Så kommunen/soc går med på att vi delar rum.

Under denna tid får jag veta att Ahmed inte alls är så gammal som han sagt. Han är född 84. Dvs att han är 20 år. Jag har nyss fyllt 17. Vi bråkar och som förklaring får jag att han räknat fel. Att han faktiskt har svårt för svenskan och därför sagt fel tag i misstag. Nå. Kanske det är så.

Jag vet inte riktigt vad mina känslor för Ahmed är men det känns som om jag är beroende av honom. Eftersom han ser till att jag mår bra.

Samtidigt får jag höra hur dåliga föräldrar jag har. Och jag tror honom. Det går så långt att jag får en sämre kontakt med familjen, nere i söder.

Ahmed vill övervaka alla samtal. Dvs att jag skall ha högtalaren på så att han hör "om någon skall försöka vara elak eller lura mig". Det är bara pappa och mamma som är elaka för det hör han på deras röst. Dessutom är jag oerhört dålig på och prata. Ja, mina föräldrar har lärt mig att prata fel. Där ser man vilka usla föräldrar jag har.

Jag får även skäll. Skäll för att jag inte kan prata rätt och att jag berättar för mycket om vårt privata liv åt utomstående. Jag går fel. Jag rör mig på fel sätt och jag har absolut INGEN hjärna. Jag kanske är omogen eller så har jag någon sjukdom. Kanske är jag både psykiskt och fysiskt handikappad? Eller så är det föräldrarna som gjort detta? Villa hemska föräldrar får jag höra!

Skolan börjar. Jag får direkt nya kompisar. Ahmed förstår ej vad dom säger för vi pratar en viss dialekt och det gör Ahmed rasande. Alla i klassen måste prata vanlig svenska på lektionstid. Det tycker läraren också för man måste ju ta hänsyn till de som vill lära sig!

Alla mina vänner bor också på internatet. Vi hänger mycket ihop med Ahmed i hälarna. Det går någon vecka och då har också Ahmed sina vänner.

På kvällarna tittar vi på Simpsons. Äter gott. Ahmed hänger mer och mer med en av mina vänner Fredrika, Freddan kallas hon. Hon är 15 år. Blond, kort och ganska så översminkad. Hon har pojkvän också.

En dag börjar Ahmed fråga konstiga saker. "Hur ser man om en tjej är kär?" Och "hur vet man att en tjej vill ha sex?". Jag har inte så bra svar men är väldigt, väldigt fundersam. För jag vet att han tycker F är snygg men det drar i hela min kropp. Fyyy. Skall han försöka något.

Efter ca en vecka dricker jag, Ahmed och F i smyg på internatet. Jag och F blir väldigt fulla. Alltså vi drack ca 3 öl var och ändå ramlade vi och kräktes som bara den. Idag funderar jag om det är så att Ahmed blandat i något i våra glas?

Någonstans hör jag Ahmed fråga mig, om han får ha sex med F. Jag säger nej. Men vaknar på natten av att de ligger och hånglar?!! Jag sätter mig upp och Ahmed vinkar bort mig. Jag blir så sur men är så borta så att allt bara domnar bort. Det enda jag kommer ihåg är att jag plötsligt ligger i samma säng som dom två och att jag är naken och sen är det svart.

Klockan har gått långt på dagen. F och Ahmed sitter vid min sängkant och flinar...även om F är helt slut. Jag får höra att vi haft en triangel. F minns inget men Ahmed minns. Jag blir bara i panik för det är det vidrigaste jag hört.

Jag går till toaletten och undersöker mig själv. Men ser inga tecken på att jag skulle ha haft sex. Jag gör slut med Ahmed och flyttar till eget rum. Ahmed står på knän, grinar, skriker och ber mig att inte överge honom. Men jag ger mig inte. På helgen åker jag till mamma.

Jag bor i mitt rum. Jag och F har snackat men ingen av oss kommer ihåg något. Hon säger att hon alltid tyckt att Ahmed är konstig och HELA skolan alltså vänder sig mot Ahmed eftersom ryktet spridits bland eleverna.
Förutom ett par andra killar som tycker det är coolt.

Jag, F och en kille som kallas Conny hänger mest ihop. Dessutom hänger en som heter Anna på hela tiden.

En kväll är jag, Anna, F och Conny hemma hos Anna. Vi spelar sanning eller konsekvens. Jag tar konsekvens och får som uppgift att pussa Conny. Det gör jag och spelet avslutas och vi drar till internatet.

När vi kommer till internatet och jag går till mitt rum så går det kanske ett par minuter. Dum som Conny är så har han berättat åt Ahmed att han pussat mig. Ahmed sliter upp dörren. Kommer in och frågar varför jag är otrogen. Jag svarar att jag inte varit otrogen och dessutom är inte vi ihop. Då börjar det. Slampa, hora och allt möjligt. Jag mår så dåligt. Han bara står där och gapar och får mig att känna mig så nere. Så mycket lägre än honom. Jag vet inte vad som gjorde det, men jag kände faktiskt att jag varit otrogen...även om jag inte varit det ett endaste dugg.

Efter allt skrik så lugnar han ner sig. Han kramar om mig och säger förlåt. Jag sitter på sängkanten helt slut. Ahmed går ut.

Den kvällen sitter jag, Ahmed och hans kompis och fikar när det plötsligt dyker upp 4-5 killar. Efter nån minut knackar det på dörren. En kille på kanske 45 år dyker upp med 3 minderåriga tjejer. Ahmeds kompis säger åt mig att om jag säger ett endaste knyst så ska jag få se på saker. Ahmed hör detta men tittar på mig och nickar. Killarna är mellan 30-45 år alltså. Och tjejerna...ja svårt att säga för jag fick inte prata med dem. Dörren till sovrummet stängdes. Och jag och Ahmed sitter utanför. Jag frågar Ahmed vad som pågår och han säger att vi inte kan prata just nu.

Jag sitter i soffan hela tiden. Efter ca 1 timme kommer alla ut. Även tjejerna.
Men de ser inte så skärskilt påverkade ut. Utan mest glada. De går ut och ser att killarna räcker ut något i belöning.

Alla killar försvinner. Förutom Ahmed och Ahmeds kompis. De pratar och småbråkar på persiska. Sedan vänder de sig mot mig. Jag får inget säga och säger jag något så kan det bli farligt säger de. Jag är tyst. Men jag är lite rädd. Jag börjar fundera vad som pågår. En kväll får jag fruktansvärt ont i magen. Min mobil är mystiskt borta och jag vill bara ligga ner och dö. Ahmed tar mig till sjukhuset där jag läggs in. Inget fel hittas och Ahmed får raseriutbrott eftersom det är manliga läkare som undersöker mig här och där. Till sist blir han utkastad från undersökningsrummet. Han blir ännu argare. Mamma och pappa som inte fått tag på mig på 4 dagar har gjort en polisanmälan. Jag är efterlyst. Men den tas bort då jag ringer upp mamma från sjukhuset.

Månaderna går. Ahmed träffar mina föräldrar som är helt emot båtar förhållande. Jag går på kalas och träffar en "vän" som jag inte träffat på ett tag. I detta skedet har jag gjort slut med Ahmed för att jag hittade hasch i fickorna på honom. Jag och min "vän" pratar...vi har ett förflutet men vi gör inget.

Jag reser tillbaka till skolan. Jag och Ahmed återförenas. Ahmed har nu en lägenhet. Efter en tid säger Ahmed att det är onödigt att jag går i skolan. Jag kunde ju vara hemma istället. Ta det lugnt och bara slappa. Jag går med på det? Mamma och pappa vet dock inte att jag slutat skolan.

När Ahmed är i skolan så får inte jag gå ut för honom. För han är "orolig". Jag får bara gå ut med honom.
Jag får inte heller träffa mina vänner som undrar vad som pågår. De försöker prata med Ahmed och han säger att vi inte kan ha kontakt för de försöker "förstöra" vårt förhållande.

Jag blir mer och mer instängd. Vi handlar tillsammans, vi åker till hans mamma, äter ute osv. ALLTID tillsammans. Men här och nu börjar bråken.

Ahmed kan ex. bli väldigt arg om jag går "fel". Dvs att om jag går före honom så ser han ut som en hund och går jag efter honom så är jag lat och långsam. Handlar vi så blir Ahmed sur på mig. Pratar jag med mina föräldrar så blir Ahmed sur. Vad jag än gör så blir Ahmed sur. Jag vet inte varför men jag bara accepterar det....på något sätt.

Sommaren närmar sig och jag planerar att åka till min "väns" familj. För jag har varit där några somrar och jag älskar det. Men jag får inte åka för Ahmed. Om inte han får följa med. Så jag åker inte. Istället spenderar jag nästan hela sommaren hos hans mamma. Och passar Ahmeds lillebror.

Jag vet inte varför jag gick med på allt men på något sätt kändes det så tomt inombords. Jag brydde mig liksom inte. Jag trodde att det var fel på mig kanske. Det jag kommer ihåg är att jag tänkte att jag skulle förändras så att Ahmed inte behövde blir stressad...

Jag och Ahmed inleder ett förhållande. Jag är inte kär i honom men jag känner att han vill mig väl för han är otroligt orolig över att ngt skall hända mig. Han vet alltid var jag är och säger att han alltid vill veta vad jag är. I nuläget förstår jag att allt detta bara var för att kontrollera mig eller att han trodde att jag skulle hitta på något som han inte gillade.

En dag är jag på skolan. Mobilen har dött och Ahmed får förstås inte tag på
mig. Jag träffar honom först på kvällen och han är rasande och besviken säger han. För han säger att han var nära på att ringa polisen!

Ahmed bor fortfarande i lägenheten. Och jag börjar spendera mer och mer tid där. Ahmed ser även till att jag får mina skolböcker köpta. För jag har inte pengar så det räcker. Jag känner stor skuld men Ahmed säger att han gör det så gärna. Han ser även till att jag får kläder köpta. Att jag får andra onödiga grejer köpta som ex. Smink eller hårprodukter. Han ser till att jag kan gå till frisören.

Jag har även träffat Ahmeds mamma som välkomnar mig till familjen med öppna armar. Hon måste vara en av de snällaste och mest gästvänliga person jag mött.

Hon säger att jag är hennes dotter. Hennes allra första dotter säger hon. När jag kommer hem till henne så blir det fest i huset. Mamman gör olika maträtter, det blir liksom buffé och olika slags traditionella maträtter. Det pratas och skrattas. Ahmeds småbröder försöker lära mig persiska ord och de kiknar av skratt då jag säger dem. Jag passar ofta Ahmeds lillebror Mahdi. En söt liten pojke på 7 år. Vi är ute och leker. Vi spelar spel och så bråkar vi på skoj med varandra. Jag börjar känna mig hemma..hos Ahmeds mamma. Vi är där alla helger.

Det som är tråkigt är att de ofta bråkar. De skriker, smäller i dörrar osv. De flesta bråk handlar om att Ahmed inte vill att hans mamma skall vara kristen. Och hans mamma vill att Ahmed skall vara kristen och så börjar de. De bråkar också om rökning. Både Ahmed och hans mamma vill sluta röka. Mamman lyckas men inte Ahmed...jag röker också.
Men inte i lika stora mängder som Ahmed. Hans mamma är orolig. Så jag röker inte när hans mamma är i närheten.

Ahmeds mamma bor 80km från skolan. Så på veckorna är i vi i staden där vi går i skolan.

Ahmed söker lägenhet aktivt. Men har får inte tag på någon så han flyttar till sin kompis. Jag är där hela tiden för Ahmed, är orolig...

En kväll. En fredag kväll så stannar vi hos hans kompis istället för att åka till mamman. Och det händer allt möjligt...

Forts. Följer